Film

Socialrealism om omöjlig kärlek

Det är välkommet med en spansk film på bio som inte doftar Almodovar eller spökskräck. Jag med drar mer åt amerikanskt independenthåll.

Film

Lite som en aningen gråtmild Sundance Film Festival-älskling.

Daniel har Downs syndrom, har precis tagit universitetsexamen och fått jobb på lokala socialkontoret. Han fastnar för struliga blondinen Laura som botar sin ensamhet med alkohol, olika sexpartners och allmänt destruktivt leverne. Hennes släktband är slitna och fadern ligger för döden. Opposites attract som det så fint heter.

Detta är en socialrealistisk lovestory om omöjlig kärlek där insidan räknas. Ett mått Cassavetes, en krydda av Harold & Maude-craziness och hälsningar till finfina Den åttonde dagen.

Diskussionen kring downs syndrom-drabbade känns noga genomförd och utan plakatfloskler. De får vara precis som vanliga människor med sexuella fantasier, frustration och prestationsångest. Att de ses som barn av en okunnig allmänhet är en ständig käpp i deras emotionella hjul. En nyckelmening är när Laura frågar ”varför jag?” och Daniel svarar ”för du får mig att känna mig normal”.

Jag med är inte helt fri från puttinutt, men är ändå ingen översockrad Hur många lingon finns det i världen?-sylt. Det finns ett snyggt driv i berättandet och skarpa insatser från skådisarna. Samtidigt sällar sig inte filmen till de unika ”omaka par”-skildringarna. För en mer rörande, djupgående och konstnärligt utmanande film i samma kategori rekommenderas den sydkoreanska Oasis från 2002.

Fredrik Söderlund