Övertydlig saga med romantiskt skimmer
Under en sommar musicerar, festar, älskar, knarkar, bråkar och vandrar de längs Avenyn. Navet är Pål, med sina musikdrömmar och scenskräck. Adam Lundgren spelar bra, men jag tycker att de har gjort honom lite väl töntig.
Hans stamning och problem med sociala koder kan jag ta, men när han är så klantig att han råkar tända eld på en hel nattklubb börjar jag skruva på mig. Johnnys skumraskaffärer är en del av karaktären, men även de får gå för långt.
Vi i publiken fattar, vi behöver inte få det skrivet på näsan.
Känn ingen sorg är fylld av Håkan Hellströms musik som är fantastiskt bra, som alltid. Ibland blir det verkligen musikal av musikfilmen, med karaktärer som sjunger till varandra. Pål och Eva har en storslagen scen vid Poseidon, men de tar udden av en eventuell kladdighet genom att dra musikaltemat till sin spets. Ett kul grepp.
I övrigt finns det inget speciellt med storyn i filmen, utan det är framförallt Hellströms musik, den magiska känslan och skådespelarna som gör filmen sevärd. Adam Lundgren fyller som sagt ut sjömanskostymen, så även (såklart!) Thomas von Brömssen som visar att gammal är äldst.
Håkan Hellströms musik är fylld av Göteborgsromantik och han namedroppar platser, gator och klubbar på ett naturligt sätt. Att Känn ingen sorg skulle ha en liknande inramning var att vänta.
Göteborg är fantastiskt vackert i filmen. Andra långgatan, Järntorget, Stigbergstorget, Vasagatan, Götaplatsen, allt flimrar förbi och när gatlyktorna tänds på bron vid Kungsportsplatsen har jag svalt konceptet med hull och hår.
Detta är ett magiskt Göteborg. Precis så magiskt som det faktiskt kan vara på riktigt. Men jag behöver inte se Älvsborgsbron mer än max fyra gånger under en film för att fatta grejen. Nu får jag se den kanske 20 gånger. Och spårvagnen som Lena åker i har de hittat på något museum och huset där Pål bor är så fruktansvärt bohochict, ja ni fattar, de tar i så de spricker ibland. Återigen, skriv oss inte på näsan!
De två kvinnliga karaktärerna i filmen är mallade efter två stereotyper – dels den förföriska, mystiska kvinnan som man aldrig kan få (Eva), dels den helt vanliga, goa tjejen som alltid funnits där utan att man riktigt märkt det (Lena).
Eva tillåts aldrig bli mer än en sensuell donna som snortar kokain i underkläderna och Lena svettas i boxningsringen. Det är alltså år 2013 i ett av världens mest moderna och jämställda länder men att ha hyfsade kvinnoskildringar på film är tydligen omöjligt.
Bechdeltestet är ett test som används för att se hur kvinnor framställs i en film. För att klara det måste filmen ha minst två kvinnliga karaktärer som har namn och som pratar med varandra om något annat än män. Inte ens detta tills synes enkla test klarar Känn ingen sorg.
Nina Brisman
