Mästerligt om att vara människa
Den här repliken, framförd så rutinmässigt att orden berövas all positiv innebörd, upprepas med jämna mellanrum i Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, som avslutar den svenske surrealistens trilogi om hur det är att vara människa.
I Anderssons tragikomiska universum är det ju sällan någon som har det särskilt bra. Istället är det en svidande ensamhet som målas upp. Sorgligt kantstötta figurer som stapplar runt i sina inrutade små ekorrhjul, visualiserat med det unika bildspråk som Andersson förfinat sedan Giliap (1975). Långa, klippfria tagningar i perfektionistiskt konstruerade kompositioner av stillebenliknande karaktär som har mer gemensamt med konst- än filmhistorien.
Från första bildrutan i En duva... sugs man in i regissörens välbekanta absurda verklighet, där humorn är knastertorr och kulisserna ser ut att komma från kommunal gråsosse-estetik av tidigt 80-talssnitt. Två likbleksminkade figurer står i ett naturhistoriskt museum och stirrar med tom blick på föremålen. Sedan följer ett antal dylika scener i varierande miljöer (och av varierande tyngd), men som alla fångar en trivialitetens dystopi av sviktande mänsklig kommunikation och känslomässig distans.
Som en röd tråd genom dessa tablåer får man följa två depressiva skämtartikel-försäljare, mekaniskt upprepandes "vi vill hjälpa folk att ha roligt" medan de plockar fram torftiga partytricks som "vampyrtänder med extra långa hörntänder. En klassiker". Poängen tycks vara att ironisera över hur vi försöker bedöva oss med artificiella nöjen i en blodsbesudlad, ojämlik värld.
Gillar man Roy Andersson så blir man knappast besviken, även om det känns som om han tonat ner komplexiteten en aning. Oklart om det beror på bristande budget, fantasi - eller om det följer en medveten dramaturgisk kurva som en naturlig nedtrappning mot trilogins slut. Samtidigt finns även i här några oerhört imponerande sekvenser, som när Karl XII rider förbi med hundratals hästar och soldater utanför en modern bar. En annan höjdpunkt är körsången uppå Halta Lottas krog i Göteborg.
Ändå dröjer de starkaste scenerna till slutet, just när man börjat få en skavande känsla av tomgång. Först kommer en obehaglig scen med en levande apa uppspänd i en tortyrliknande elchocksmaskin för vetenskapliga experiment. Nästa sekvens är rent fruktansvärd, där brittiska soldater tvingar in afrikanska slavar i en gigantisk cylinder märkt Boliden, vars design ser ut att vara hämtad från ett Jan Lööf-album. Sedan tänds en eld under tunnan, till allmän beskådan av en skock åldrande vita människor i festkläder och med champagneglas i händerna.
Det här är klassisk Roy Andersson, där han levererar svidande politisk kritik i en extremt stiliserad form och samtidigt skapar originell filmkonst med tidlös relevans.
Mats T Olsson
