Hisnande Cruise på höga höjder

Jag behöver väl knappast säga vem som går segrande ur den fajten. Nyqvist spelar en galen svensk forskare vid namn Kurt Hendricks (ja ja, det är i alla fall bättre än ”Inga from Sweden”) som är besatt av tanken på att låta världen födas på nytt ur askan av ett kärnvapenkrig. Cruise spelar såklart mannen som ska stoppa honom, Ethan Hunt. En omänskligt snabbtänkt hemlig agent vars lilla team nu står på egen hand efter att deras spionorganisation vänt dem ryggen (är inte det vad alla Mission: Impossible handlar om?).

Ghost Protocol är den fjärde långfilmen baserad på den kultstämplade teveserien och fortsätter den trevliga traditionen att låta en ny regissör sätta sin personliga prägel på materialet. Efter Brian De Palmas sinnrika förvecklingar i den första filmen, John Woos gränslösa actionpastisch i tvåan och J J Abrams postklassiska manustrixande i del tre så har uppdraget nu gått till Brad Bird, mest känd för de datoranimerade Pixar-filmerna Superhjältar och Råttatouille. Och det märks att han är van vid att hantera fartfyllda leksaksäventyr för barnasinnen.

Ghost Protocol har ett tempo som skulle få James Bond att bryta lårbenshalsen. Kommer du ihåg de första tjugo minuterna av Indiana Jones och De fördömdas tempel? Samma intensitet hålls här från början till slut, med så få andningspauser att du känner dig i behov av akut syrgasbehandling efteråt. Direkt i första scenen kastas man in i handlingen utan omsvep. Sedan vidare till ett ryskt fängelse där Ethan räddas i en fritagningsaktion som är så dansant koreograferad att det mest liknar ett våldsamt musikalnummer, roligt ljudsatt med Dean Martins Ain’t that a kick in the head.

Egentligen tycker jag det är rätt ointressant när det blir för mycket fokus på action och teknikmojänger som magiskt nog utvecklats för att lösa exakt de omöjliga situationer hjälten råkar hamna i, vilka ändå inte känns spännande eftersom man vet att han alltid klarar sig. Därför avskydde jag Pierce Brosnans sista Bond-filmer. Men här verkar manusförfattarna ha insett samma sak, och väljer istället att göra humor av hur osannolikt svåra utmaningar som huvudpersonerna ställs inför (över huvud taget har humorn en klart mer framträdande roll, bland annat genom det ökade utrymmet åt Edgar Wrights birollsfigur). Det är egentligen inte spänningen som driver berättelsen, utan finessrikedomen.

Ett bra exempel är filmens bästa scen, som utspelar sig 130 våningar upp på världens högsta byggnad, den 828 meter höga Burj Khalifa i Dubai.

Mer hisnande popcornunderhållning än så får man leta länge efter.

Mats T Olsson