Film

Ett försök att ge Iron Man djup

Film Artikeln publicerades

Högljudd, kaxig, överdriven och alltid ett skämt nära till hands oavsett situationens allvar.

Film nummer tre om den hemmasnickrade superhjälten Iron Man (Robert Downey Jr) förkroppsligar de flesta av huvudpersonens egna karaktäristika. Både mer och mindre smickrande.

Bland serietidningsfigurerna i Marvels stall har Iron Man, eller Tony Stark som han heter till vardags, blivit en av de roligare på film. Mest på grund av Robert Downey Jr, perfekt rollsatt som den stilige playboymiljardären tillika nördige uppfinnaren med ett stort hjärta bultandes under den hala ytan av egotrippad rikemansnonchalans och kvicka sarkasmer. Som tidigare lyfter han filmen över summan av dess brister.

Nytt för den här gången är att Starks problemfria attityd tyngs av sömnbrist och panikångest, en direkt följd av hans nära döden-upplevelser i The Avengers. Utomjordingar och elaka gudar från parallella dimensioner kan ju förmodas ha den effekten på det mänskliga psyket. Tonys självterapeutiska metod består i att stänga in sig och meka med nya Iron Man-dräkter, samtidigt som han drar sig undan från sin älskade Pepper (Gwyneth Paltrow).

Tanken är att ge karaktären psykologiskt djup. Nåja. Snarare blir det ett finurligt sätt att knyta ihop de olika Marvel-filmerna till ett stort sammanhängande universum. En långsiktig strategi sedan flera år tillbaka som kulminerade i ovan nämnda The Avengers där flera olika superhjältar slogs sida vid sida för att rädda världen.

I Iron Man 3 är hotet mer en nationell angelägenhet i form av terroristen Mandarinen (Ben Kingsley), konstruerad som en mix av Fu Manchu och Usama bin Ladin. Först reagerar man mot den ilskna stereotypiseringen, ända tills skurken demaskeras i en av filmens roligaste stunder (hur de genuina serietidningsfansen reagerar på detta låter jag dock vara osagt). Det verkliga hotet kommer istället traditionsenligt från galna vetenskapsmän inom det militärindustriella komplexet.

Filmens bästa parti är mot mitten när huvudpersonen strippas från sin dräkt och tvingas söka sig tillbaka till sina rötter. Då landar Iron Man med metallfötterna på Jorden. I övrigt börjar filmen med en inledning som snarare puttar än sparkar igång handlingen och avslutas med ett klimax som aldrig känns särskilt spännande.

Däremellan är det några doser överstyrd action, spektakulära effekter och skojiga repliker med glimten i ögat. Det tuffar på som vanligt, med andra ord. Och tuffa på lär det fortsätta göra. Eftertexterna avslutas med det föga förvånande konstaterandet "Tony Stark will return".
Som om någon hade trott något annat.

Mats T Olsson