Film

Episk saga – en tjusig bedrift

Film Artikeln publicerades

”Våra liv är inte våra egna. Från livmoder till grav är vi bundna till varandra. Genom dåtid, nutid och framtid."

Med detta existentiella påstående som utgångspunkt har de visionära regissörerna Andy Wachowski, Lana (tidigare Larry) Wachowski och Tom Tykwer gjort en nära tre timmar lång filmatisering på David Mitchells ”ofilmbara” bok Cloud Atlas. En episk saga som spänner över flera parallella berättelser, från mitten av 1800-talet till en avlägsen postapokalyptisk framtid, där samma figurer återkommer i olika reinkarnerade varianter av sig själva.

Det kan tyckas svårbegripligt att någon frivilligt tar sig an ett dylikt mastodontprojekt, men om man ser till syskonen Wachowskis filmografi är det ganska logiskt. Som en röd tråd löper fascinationen för komplexa intriger, subversiva tankespår och idéer om hur människan och hennes handlingar sammanlänkas på olika sätt. Från det intrikata rävspelet i thrillern Bound (1996) till mästerverket The Matrix (1999), där hela mänskligheten ovetandes ligger uppkopplad i en artificiell datorverklighet. Att Tom Tykwer fått dela på regi-uppdraget beror kanske på hans erfarenheter från en annan bok som kallats ofilmbar, Parfymen från 2006

I Cloud Atlas får man (över-)tydligt demonstrerat för sig hur allting i universum hänger samman och går igen. Förtryck, kärlek, girighet, våld, sanningar, lögner, hjältar. För att accentuera detta har samma skådespelare ett antal olika roller, i vissa fall hela sex stycken. Och visst är det kul att se Tom Hanks spela både nutida irländsk författare och framtida polynesisk stam-äldste, eller Hugo Weaving som 70-talsinspirerad storbolagstorped och syster Ratched-ond mentalsköterska.

Men man rycks också ur upplevelsen genom att man ofta koncentrerar sig mer på skådespelaren bakom alla lager smink. Mest sömlös i sammanhanget känns Jim Broadbent, denna alltid lika fina brittiska aktör.Det går inte säga annat än att Cloud Atlas är en monumental bedrift. Tjusigt filmad och otroligt skickligt ihopklippt där historierna nästan obemärkt flödar in och ut ur varandra.

Samtidigt är det ett väldigt ansträngt sätt att presentera sina budskap, hur intressanta dessa än må vara. Den stora behållningen blir de revolutionära tankarna om samhällets medborgarföraktande maktstrukturer, vilka representeras av Hugo Weavings ondskefulla väsande att ”det finns en naturlig ordning i denna värld, och för den som försöker ändra på detta slutar det sällan särskilt bra”. Men i enlighet med martyrskapets logik, och Wachowskis evangelium, är det inte hur våra liv slutar som är det viktiga, utan betydelsen våra liv har för människorna runt omkring och efter oss.

Mats T Olsson