Film

En fulländad final

Film Artikeln publicerades

"Varför faller vi?", undrar butlern Alfred (Michael Caine), den evigt trogne och förmodat rutavdragsgilla mentorn till föräldralöse playboymiljardären Bruce Wayne, alias Batman (Christian Bale).
"För att vi ska lära oss att resa oss igen."

Denna retoriska fråga, central genom Christopher Nolans Batman-trilogi, ekar starkare än någonsin i den tredje och utlovat sista delen, The Dark Knight Rises.

I föregångaren Dark Knight (2008) var det själva symbolen Batman som slogs i spillror efter att han, likt en fladdermusklädd Kristus-gestalt, tagit på sig skulden för andras synder.

I Dark Knight Rises, som utspelar sig åtta år senare, är det istället Batmans kropp som krossas av motståndarna till en mörbultad skugga av sitt forna jag. Till synes oförmögen att (bokstavligen) klättra upp ur sitt djupa svarta hål för att rädda den stad han svurit att beskydda från ondskans anarkistiska krafter, här anförda av en muskulös legoknektsrevolutionär vid namn Bane (Tom Hardy).

Men varför faller vi? Jo, för att vi ska kunna resa oss igen.

Bane har en liknande filosofi, men hans tolkning inbegriper en neutronbomb som ska förgöra Gotham så att något bättre kan resa sig ur ruinerna, och länkas således samman med det första kapitlet i Nolans saga, Batman Begins (2005).

Frågeställningen är också illustrativ för Batmans turer i populärkulturen. Få ikoniska hjältar har genomgått en sådan grav personlighetsförändring i sina filmiska uttolkningar som D C Comics bevingade korsfarare.

Först som småtjock pajas i Buttericks-kostym i den parodiskt kitschiga 60-talsteveserien med tillhörande långfilm.

Sedan som plågad själ i Tim Burtons gotiska storsuccé Batman (1989) och Batman Återkomsten (1992), vilka lade grunden för karaktären som inkomstbringande fenomen på vita duken.

Därefter tyckte någon att det var en bra idé att låta Joel Schumacher göra pajig tivolipsykedelia av alltihop med Batman Forever (1995) och ultrakalkonen Batman & Robin (1997). Styva bröstvårtor på läderlappsdräkten, någon?

Detta totalhaveri gjorde att figuren lades i malpåse, tills Christopher Nolan kom till undsättning med sin revisionistiska Batman Begins. En nattsvart, ödesmättad tolkning av karaktärens ursprung som, i kölvattnet av 11 september, fångade huvudpersonens själsliga mörker och en civilisations hopplöshet i terrorns skugga.

Och nu har vi alltså nått slutdestinationen på Nolan och Batmans gemensamma resa.

Dark Knight Rises är, trots en del mindre skavsår, en fulländad final. Episk och storslagen. Dramatisk och tankeväckande. Jämfört med sina mer basalt underhållande kollegor, som Avengers och Spider-Man, så rör sig Batman på en helt annan nivå.

Manuset införlivar filosofiska tankespår kring moral och rättvisa med folkligt missnöje över samhällets klassklyftor, förpackat som spektakulär Hollywood-action med nagelbitarspänning och fina skådespelarinsatser.

Ingen kan visserligen matcha Heath Ledgers tolkning av Jokern i Dark Knight, men Tom Hardys Bane är ändå en kraftfull närvaro. Bäst är Joseph Gordon-Levitt som idealistisk snut, och Anne Hathaway som gentlekvinnatjuven Selina Kyle, mera känd som Catwoman. Hon är Batmans jämlike på alla plan, både i akrobatiska fajtingskills men också dialog. Vid ett tillfälle viskar hon i Bruce Waynes öra En storm är i annalkande. Och när den slår till kommer ni undra hur några få kunde tro att de var berättigade till så mycket, medan vi andra fått så lite.

Det ska sägas att filmen innehåller några enstaka slarviga logiska språng, och slutet hade varit bättre om det bestått av mer vaga antydningar. Men hur man än vänder och vrider så är det här serietidningsaction i rasande välskriven, intelligent form. Särskilt om man bedömer Nolans trilogi som en helhet. Det är värt intet annat än den största respekt, och högsta betyg.

Mats T Olsson