Essäer

Moberg och 50-talets rättsröta

Essäer Artikeln publicerades

Det svenska 50-talet var inte bara en idyll. Ett antal skandaler – med namn som Kejne, Quensel och Haijby i blickpunkten – blottade ett rättsväsende som inte saknade skavanker. Vilhelm Moberg skrev 1953 en satirisk roman – Det gamla riket – som nästan tangerade verkligheten. Idag är romanen bortglömd men Bengt Ingvar Ekman har läst den igen.

En stämning av uppgivenhet smyger sig över kungariket Idylliens aristokrati. Den är församlad i höstkvällen för att betvinga ett akut hot mot landets livsnerv, dess uråldriga monarki. För dessa herrar är i det fallet inget offer för stort. Men de är också kloka män, de vet att resignera när historiens gudinna själv dikterar den tragiska finalen.

Hon är dock inte ensam på scenen. I denna förtvivlans stund uppträder också antikens gud, han som damp ner ur en maskin och mirakulöst ställde allt till rätta när pjäsförfattaren hade stökat till intrigen bortom all litterär räddning.

Tack vare denna ordnande hand kan kung Alexander av Idyllien regera vidare.

Denna historia är i sin tur skriven av Vilhelm Moberg, annars inte känd för att förlita sig på makter ur skyn. Själv skulle Moberg dock ha påstått att hans roman Det gamla riket rörde sig särdeles nära verkligheten. Som författare hade han bara kryddat historien om Sverige, om kung Gustav V och hans hov, med ett par nävar satir.

Moberg avbröt sig mitt uppe i sitt romanbygge om Utvandrarna och Invandrarna för att skriva mellanboken Det gamla riket (en anspelning givetvis på Strindbergs Det nya riket). Den kom ut 1953 och förefaller efter 55 år att vara i det närmaste bortglömd. Dramatiseringen Domaren blev underlag till en film, som vid något tillfälle har visats i TV.

Varken romanen eller dramat blir begripliga utan någon kännedom om de rättsaffärer, som engagerade Moberg till den grad att hans livs projekt fick ligga till sig medan författaren lade ner otaliga arbetstimmar på att gräva i arkiven, fäkta i spalterna, tala på opinionsmöten och dessutom svara i Stockholms rådhusrätt för att olovandes ha lånat ett dokument. Han var upprörd in i själen över att ämbetsmän och hovmän missbrukat sin ställning, mörklagt sanningen och kränkt medborgare som stått i vägen för Makten.

Moberg beskylldes i sin tur för att se spöken på ljusan dag och låta sig förledas av sin misstänksamhet tills han fick drag av rättshaverist. Historien har heller inte gett honom rätt på alla punkter. Men – den som 55 år efteråt läser historien om Det gamla riket slås av likheterna mellan de absurda situationerna i boken och det som faktiskt hände i Sverige vid den tiden.

Åren kring 1950 tog rykten om att det svenska rättssamhället hade sina blottor fastare form. Det var inte enbart så att svenska medborgare förvägrades sin lagliga rätt av höga ämbetsmän. Det var dessutom så att de senare höll varandra om ryggen även till priset av att den vanliga, enkla människan störtades i olycka.

Ett av de första namn som figurerade i detta sammanhang var Karl-Erik Kejne, pastor vid Stockholms Stadsmission. Denne hade till sin egen olycka kommit i närheten av ett gäng unga, manliga prostituerade. Pastorn hade vanlig sund rättsinstinkt och anmälde det han visste, sådant som med den tidens syn var straffbart.

Trådarna ledde ända upp i regeringen; konsultativa statsrådet Nils Quensel, känd för sin idealitet och sin välgörenhet, visade sig vara bekant med ett par av pojkarna. Det farliga vittnet Kejne skulle nu komprometteras. En fälla arrangerades, enligt Mobergs version av kriminalintendenten i Stockholm, Alvar Zetterquist, och stadsfiskalen Otto Mejer. Turligt nog, eller förutseende nog, hade emellertid Kejne vittnen på plats. Han undgick knivfällan, men trakasserierna fortsatte.

Lundquistaffären var symptom på samma mentalitet att missbruka en positiom till egen vinst och andras fördärv. Domaren vid Stockholms Rådhusrätt Folke Lundquist kunde i årtionden plundra beskedliga människor, vilkas förmyndare han var eller som på annat sätt stod i beroendeställning till honom. Den ena anmälan efter den andra lades till handlingarna av Lundquists kolleger. Tidningen Arbetarens utgivare Armas Sastamoinen skrev om saken. För det fick han plikta med några månader i fängelse.

Starkast känslor väckte emellertid Haijbyaffären. I likhet med Keyne-Quenselskandalen hade den sin klangbotten i dåtidens syn på homosexualitet och lagstiftningen kring densamma.

Kurt Haijby var kriminellt belastad bakom en hjälpligt upprätthållen borgerlig fasad. Enligt eget påstående umgicks han sedan tidigt 30-tal i de mest solenna kretsar, ett äventyr som skulle ha börjat med att han tillsammans med ett par kompisar i scoutkåren sålde majblommor på Kungliga Slottet. Hans majestät hade låtit sin nådiga blick vila på honom, och en hovfunktionär gav en vink om att scouten skulle vara redo på kvällen vid ingången till kungens privata bostad.

Så har historien berättats. Men i varje fall så långt anses den vara en produkt av Kurt Haijbys fantiserande.

Sant är däremot att fru Haijby i sin ansökan om skilsmässa åberopade mannens påstådda otrohet med kungen. Riksmarskalken von Sydow uppfattade risken för att fru Haijbys ansökan skulle bli offentlig som alarmerande. Han samlade snabbt en exklusiv krets av höga ämbetsmän och funktionärer hemma i sin bostad. Förslag till lösningar av den delikata situationen bollades – men såvitt man kan förstå utan att själva kärnfrågan om påståendets tillförlitlighet kom på dagordningen. Haijby erbjöds en vistelse i det då nazistiska Tyskland i utbyte mot sin tystnad. En uppgörelse kom till stånd till priset av 1 500 kronor kontant.

En av de involverade på det etablerade samhällets sida var överståthållaren i Stockholm, Torsten Nothin. I sina memoarer, Från Branting till Erlander, placerar han sin egen roll i blygsam periferi. Hans hållning var dock välgörande rättfram: hade man med en utpressare att göra skulle denne ställas inför rätta. Men om denne Haijby ändå skulle skickas utomlands så borde det vara till en stat utan skvallerpress. Då var Hitlers Tyskland idealiskt.

De tragikomiska turerna mellan höga ämbetsmän och en om sin position medveten utpressare fortsatte genom åren. Rättssamhället företräddes vanligen av Stockholms kriminalchef Alvar Zetterquist, av makarna Haijby uppfattad som vän i familjen. Men efter kungens död 1950 blev atmosfären hastigt frostigare. Nu var det slut på förhandlingar och middagstal. För Haijby slutade det med sex års fängelse, dock utan att någon skugga föll över hans motparter i de olika transaktionerna.

I det som gav Haijbyaffären dess explosiva kraft, de då gällande moraliska och juridiska reglerna för utövad homosexualitet, intog Moberg en radikalt liberal hållning. Han hade inget särskilt mot homosexuella men desto mer mot kungar.

Om en monark levde i överensstämmelse med sin homosexuella läggning så var det hans ensak – så länge det inte trampades på andra människors rätt. Men så hade nu skett på det grövsta, även om kungen själv hölls ovetande om detta pinsamma faktum.

Vilhelm Moberg satte en ära i att hålla sig fri från fördomar, som vi nu tycker var slitstarka i hans egen kulturmiljö. Men inte heller denne bjässe förmådde lyfta sig ur sin samtid. Visst, det kan ha låtit radikalt 1953:

”Det gäller ingen klappjakt emot de homosexuella. Den avvikelsen i sin natur, som de företer, betraktar jag för min del som ett olycksöde. Ingen vettig människa vill lägga stenar på dessa människors bördor. Men nu är det ett beklämmande faktum att en mänsklig art av gamar kretsar kring dem: utpressarna. (...) Vi tänker oss nu att dessa rovdjur sätter sina klor i någon elller några av de män, som företräder de rättsvårdande myndigheterna i samhället med den påföljd att offret eller offren i rent självförsvar nödgas åsidosätta principen om likställighet inför lagen. Det är en tanke som öppnar högst kusliga perspektiv ifråga om rättssäkerheten i ett samhälle.”

Citatet är hämtat ur den andra bok som Moberg gav ut 1953, Att övervaka överheten, en samling artiklar och föredrag om rättsaffärerna. Här förs seriösa, ibland som i citatet nästan empatiska resonemang. I Det gamla riket släpps däremot gäcken lös utan några löplinor.

Tingsnotarien Urban Secretessius har fått ett stipendium för att studera rättsväsendet i landet Idyllien, någonstans i södra Europa. Den unge ämbetsmannen från norr häpnar över framstegen på det beståendes grund. I Idyllien finns ofantligt mycket att lära för en ung svensk ämbetsman i början av sin karriär. Se bara hur deras byråkrati praktiskt taget har eliminerat arbetslösheten, idyllierna befinner sig i väntrum och köer. Landets press informerar fortlöpande medborgarna om att förtroendet för myndigheterna är orubbat. De höga ämbetsmännen i polismyndigheten tar gadden ur kriminaliteten genom att själv samarbeta med den.

Tack vare personliga relationer får Secretessius ta del av det gamla rikets bäst bevarade hemligheter. Medborgarna förskonas från sådana pinsamheter tack vare förtroendefull samverkan mellan de högsta ämbetsmännen och de tongivande chefredaktörerna. Systemets överlägsenhet kan sammanfattas i två ord: ömsesidigt förtroende. Sålunda har det knappast förekommit någon publicitet kring följetongen med de återkommande anmälningarna om förskingring, bedrägeri och annat mot domaren Cunning.

Strax före den svenske juristens hemresa blir det denne förunnat att känna historiens vinge över sin panna, i skuggan av en hotande katastrof. Den innersta kretsen, dit tingsnotarien vid Norra härads domsaga i Småland således har tillträde, känner givetvis till hemligheten med monarkens nådiga exklusivitet i känslolivet. Dessvärre är den också känd av förbrytaren Crimson, som själv påstår sig ha varit föremål för konungens nåd. Nu hotar han med offentlighet. För det idylliska riket vore detta en dödsstöt:

”Ni förstår det utomordentliga allvaret i den angelägenhet, som jag här i djupaste förtrolighet behandlat med er? Om Hans Majestäts nådiga avvikelse bleve känd för allt folket, så skulle den omedelbart vinna efterföljd. Idylliens män skulle inte längre älska kvinnor. Självklart skulle skadeverkningarna härav bli svåröverskådliga för vårt land. Det skulle hotas av yttersta fara. Vårt folk skulle upphöra att fortplanta sig. Det skulle så småningom dö ut. Vårt härliga, livsdugliga, kärnfriska idylliska folk!”

Under detta ohyggliga hot lever och verkar de, justitieministern och Folkets Ombudsman och hovmarskalken och de andra dignitärerna. Men de vet sin plikt om den så kräver av dem att de måste lisma och låtsas vänskap med denne Crimson.

Och så denna uppgivenhetens kväll när allt ändå tycks vara förlorat! Crimsons hund, den enda varelse han hyser ömmare känslor för, har sprungit bort. En förtvivlad husse ställer ultimatum: antingen hunden tillbaka vid midnatt eller hemligheten avslöjas! Pendylen slår sina ödesdigra slag, dimmar klibbar mot rutorna.

”Circeronius sade: Det är dimman. Det är naturen själv som har ingripit. Vad kan sedan polis och militär uträtta? (...) Vårt folk är predestinerat till undergång. Vad kan polisens radiobilar, militärens skallgång, flygvapnets spaningar göra mot det blinda och obevekliga ödet?”

Dock: i sista andlösa ögonblicket ordnar sig allt till det bästa.

Inte så våldsamt skrattretande? Nej, det är inte höjdpunkten i Vilhelm Mobergs litterära gärning. Men likafullt: avståndet är så knappt mellan Sverige och Idyllien, mellan satir som går över i grovhuggen parodi och en redogörelse för vad som faktiskt hände, att Mobergs egen formulering inställer sig:

– Kusliga perspektiv på rättssäkerheten.

Bengt Ingvar Ekman

f.d. andreredaktör