Essäer

Från våldtäktsoffer till disneyfigur

Essäer Artikeln publicerades

Törnrosa – en romantisk folksaga? Inte alls. Urban Jarvid går igenom en av våra folkäraste sagors olika skepnader genom historien. Allt ifrån den franska medeltidsversionen till Disneys filmvariant.

Många tror att sagan om Törnrosa är en romantisk folksaga om en sekellång sömn som bryts av en kyss. I själva verket är det inte ens en folksaga. De senaste femhundra åren har den arma prinsessan i ständigt nya versioner somnat och vaknat, blivit kysst och våldtagen, ständigt i händerna på ödet, någon ond fé eller sin hiskeliga svärmor.

I allt väsentligt är Törnrosa som vi känner henne en konstsaga. Det finns föregångare i grekisk, fornkristen och indisk mytologi. Jakob Grimm – som gärna såg spår av germansk mytologi i samtida sagor – noterade likheterna med Brünhilde som sover bakom en mur av eld i väntan på Siegfrid i Nibelungensången. Det finns även en liknande saga i Tusen och en natt. Trots detta kan sagans huvudsakliga utveckling dateras till sex skilda tillfällen mellan senmedeltid och 1950-tal då tidens konstnärer format materialet efter sin tid och publik.

Den första versionen av dagens saga anses finnas i det franska medeltidsverket Perceforest (tryckt i Frankrike 1528) med berättelsen om Troylus och Zelladine. Vid firandet av prinsessan Zelladines födelse närvarar tre gudinnor – Lucina, Themis och Venus. Lucina skänker flickan god hälsa men Themis uttalar en förbannelse eftersom hon blivit utan kniv vid dukningen till banketten. Kärleksgudinnan Venus lovar dock att bistå den nyfödda. När Zelladine vuxit upp förälskar hon sig i prins Troylus. Innan de hinner gifta sig råkar hon få in en linfiber under nageln och faller i djup sömn som ingen kan väcka henne ur. Venus griper dock in och hämtar Troylus som inte kan behärska sig utan våldtar den medvetslösa kvinnan. Hon blir gravid och förblir sovande medan hon föder och ammar sitt barn. En dag råkar barnet få tag i det stungna fingret istället för bröstet. Fibern lossnar och Zelladine vaknar till liv igen!

Perceforest brukar av någon anledning hoppas över i handböckerna. I stället lyfter man fram den italienske barockförfattaren Giambattista Basile som i det stora verket Il Pentamerone (utgivet postumt 1634-1636) berättar om prinsessan Talia. Vid hennes födelse samlar hennes far landets skickligaste astrologer och spåmän. De konstaterar att hon kommer att råka illa ut på grund av en lintråd. Fadern förbjuder lin och spinnande men ödet går inte att undgå. En dag sticker sig prinsessan på en linfiber och faller som död ner. Hennes far blir förkrossad, låser slottet och lämnar det för alltid. En tid senare går en annan kung på jakt i närheten och upptäcker det öde slottet då en av hans jaktfalkar flyger in genom ett av dess fönster. När han finner Talia som sitter sovande på en stol under en tronhimmel blir han alldeles betagen. Han bär henne till en säng och ”plockar kärlekens frukter”. Sedan lämnar han henne och glömmer henne snart.

Talia nedkommer med tvillingar utan att vakna och osynliga händer sköter om dem. En dag råkar ett av barnen suga på hennes stungna finger. Talia vaknar och finner sig glatt överraskad vara mor. En tid senare kommer kungen tillbaka och blir förtjust i den lilla familjen. En öm kärlek spirar men glädjen delas inte av kungens fru. När hon får reda på vad som pågår ber hon kocken slakta Talias barn i syfte att – som i en antik historia – lura fadern att äta sina egna barn. Detta misslyckas dock och drottningen blir kastad på det bål hon byggt åt Talia.

Spinnandet och garnet fanns som synes med redan från början. Tråden och sländan – som senare kom att dominera – är symboliskt laddade. Dels står de – bland annat i nordisk mytologi – för livet och ödet. Dels kan sländan ses som en fallossymbol.

Vid 1600-talets slut började sagan ta den form vi idag känner till. Ämbetsmannen Charles Perrault kunde se tillbaka på en lysande karriär som sekreterare åt Ludvig XIV:s mäktige finansminister Colbert och som ledamot i den franska akademien. På äldre dagar gav han ut den lilla samlingen Gåsmors sagor utan att ana att det var den som skulle göra honom odödlig. Sagor var populära i salongerna och Perrault skrev in kvickheter och anspelningar på arkitektur och mode som passade tidens smak. Inspirationen fann han i sagor han hört som barn och hos författare som Basile. En saga – som inte berättades bland folket – kom han att stöpa om helt: historien om (den nu namnlösa) prinsessan som han kallade Den sköna i den sovande skogen.

Perrault låter prinsessans dop bevistas av sju feer som var och en ger henne en gåva (skönhet, förstånd/kvickhet, behag, dansbegåvning, sångröst och förmågan att spela alla instrument). Till sällskapet sällar sig ytterligare en fe som varit borta mycket länge och därför inte blivit bjuden. Eftersom hon inte kan få lika fina (specialtillverkade) bestick som de andra känner hon sig förolämpad. Hon förbannar prinsessan med döden genom sticket av en slända, men en ung fe som ännu inte givit sin gåva lindrar den till att ”bara” sova i hundra år och lovar att hon därefter kommer att väckas av en prins.

På sin 15-årsdag träffar prinsessan en gammal gumma som sitter och spinner. Just eftersom hon hållits lyckligt ovetande om sländor i hela sitt liv blir hon nyfiken, sticker sig och somnar omedelbart. För att hon inte ska känna sig ensam när hon vaknar låter den goda fen – som i ilfart anlänt i en vagn dragen av drakar – söva ner hela slottet och en kvart senare har en väldig skog vuxit upp omkring det. Hon låter dock kungen och drottningen lämna platsen först. Perrault var alltför politiskt erfaren för att tro att ett kungarike kunde lämnas vind för våg i hundra år.

Hundra år senare kommer en prins av en annan ätt till slottet, finner prinsessan och böjer knä framför henne, hänförd av hennes skönhet. Då är stunden inne. Hon vaknar, ser ömt på honom och säger: ”Är det ni min prins? Ni har sannerligen låtit vänta på er.” De talas vid i några timmar, vigs sedan av hovpredikanten, går till sängs och ”sov inte mycket”.

Vidare berättas om prinsessans problem med sin svärmor – som är jättinna och därmed har smak för människokött. Hon intrigerar därför för att få äta parets båda barn med Sauce Robert och står även efter den unga drottningens liv men faller till slut för eget grepp.

Perraults bok blev en enorm framgång. Det lär idag vara svårt att slå fast vad han egentligen skrev, eftersom originalupplagan snart dränktes i en flod av ovarsamma billighetsupplagor. För första gången nådde sagan ut i de bredare folklagren och blev tillgänglig även för barn.

Drygt hundra år senare höll bröderna Grimm på att frilägga den tyska folksjälen genom att nedteckna sagor. På samma sätt som med Perrault har eftervärlden givit dem ett rykte som jordnära bevarare av gammal kultur. I själva verket utförde de inte sina intervjuer själva och de drog sig inte för att bearbeta de berättelser som nådde dem. En av deras sageskvinnor var av fransk hugenottsläkt och troligen var det på det sättet som sagan kom att skrivas in i den tyska kulturhistorien under namnet Törnrosa.

Bröderna Grimms saga är framförallt en kraftigt förkortad version av Perraults – de stryker helt den andra delen om prinsessans svärmorsbekymmer och den förekommer sedan dess sällan i barnböckerna. De avfärdar Perraults kvickheter men ökar istället sagans romantiska laddning – de låter prinsessan väckas av en kyss.

Den stora skogen blir en häck av törnen och hela hovet somnar som en direkt följd av att prinsessan sticker sig, utan att det egentligen har någon grund i den ursprungliga förbannelsen. Överhuvudtaget är Grimms version fylld av logiska inkonsekvenser. Vi får aldrig veta vem som bar prinsessan från tornrummet där hon somnade till den säng där hon sedan blir funnen. Inte heller varför dörren till den spinnande gumman är låst från utsidan!

Vår tids bilderböcker är ofta en blandning av Perraults och Grimms sagor, med stänk av de två följande versionerna.

I slutet av 1800-talet arbetade

Pjotr Tjajkovskij och Marius Petipa med att förnya den ryska baletten. 1890 hade deras tolkning av sagan premiär. Balettens prinsessa heter Aurora (ett namn som Perrault gav hennes dotter). Den onda fen heter Carabosse (ett namn som traditionellt tilldelats onda feer i franska sagor) och har fått en betydligt större roll än tidigare. Det är hon som förklädd till gammal gumma räcker Aurora sländan, och när prinsen efter hundra år tränger in i slottet försöker hon och hennes hejdukar stoppa honom. I gengäld har godheten fått en stark förkämpe i syrénfen som skyddar prinsessan och leder prinsen till henne. Bortsett från att Aurora väcks med en kyss och att kungen och drottningen finns bland de sovande är Perrault den närmaste förebilden.

Att den onda fen betonas starkare är ett steg i en långvarig trend. En saga som ursprungligen var ett ödesdrama (Talias olycka stod skriven i stjärnorna) har med tiden blivit en berättelse om kampen mellan gott och ont. Det är ett drag som är tydligt i Disneys film från 1959, där den onda fen söker efter prinsessan under hela hennes uppväxt för att slutligen uppenbara sig i form av en spinnrock med slända.

Filmen blev ingen framgång på bio men blev en av de första disneyfilmerna som såldes på video. Jämfört med några av Disneys andra sagofilmer har den haft förhållandevis litet inflytande på vår bild av sagan. Förändringarna är kraftiga: Prinsessan Aurora växer upp hos de förklädda feerna i skogen för att undgå förbannelsen. De kallar henne Törnrosa. När hon stuckit sig söver feerna ner hovet för att de inte ska få veta att planen misslyckats. Prinsessan verkar dock inte hinna sova mer än en natt (även om ljusförhållandena är motsägelsefulla) förrän feerna hämtar prinsen (som hon tidigare mött i skogen), besegrar den onda fen som förvandlat sig till en drake och slutligen låter prinsessan vakna av prinsens kyss.

Feerna (som nu är tre att jämföra med Perraults sju och Grimms tolv) är i hög grad komiska figurer i de sju dvärgarnas efterföljd men framstår ändå som filmens egentliga huvudpersoner och hjältar. Prinsen visar visserligen tapperhet men räddas gång på gång från undergången av deras snabba trollspön – även i slutstriden. För en nutida tittare framstår han mer som en avskedspresent till Törnrosa från feerna, som tvingas ta farväl av sin vuxna adoptivdotter, än som hennes egentlige räddare. Publikens förväntningar och erfarenheter från andra filmer har ändå lett till att prinsen beundrats som dramats hjälte.

Sagan om Törnrosa har – i alla sina former – fått hård kritik av feministiska forskare. Törnrosa förmedlar – liksom Askungen och Snövit – att flickors väg till lycka präglas av tålamod och förtröstan. Törnrosa visar sannerligen tålamod; under hela berättelsen – som spänner över omkring 120 år – begår hon bara en aktiv handling, av nyfikenhet, som bestraffas hårt. Prinsen däremot belönas för sin nyfikenhet. Den får honom att undersöka den förtrollade skogen.

Likväl är den numera en av världens mest kända sagor. Man skulle rentav kunna kalla den en folksaga.

Urban Jarvid

magister i biblioteks-

och informationsvetenskap