Essäer

Fascism – fult ord på avvägar

Essäer Artikeln publicerades

”Fascism” har blivit ett ofta använt uttryck, inte minst på kultursidorna. Men används det rätt? Bengt Ingvar Ekman har fördjupat sig i ordets verkliga historia.

Ord har också sina öden. Det gäller inte minst kraftuttrycken, skällsorden, invektiven, svordomarna. De drabbas inte sällan av det oblida ödet att mista sin substans och därmed sitt existensberättigande, detta på grund av överkonsumtion. Vem blir chockerad av ett kraftord utan kraft, krut och kläm? Det blir bara gäspigt att höra TV-producerade detektiver uppträda som ungar i trotsåldern, tuggande den ondes namn i fantasilösa varianter.

Behovet av nya fula ord är kort sagt trängande. Språket brukar ha en självläkande förmåga att ersätta missbrukade och därmed uttjänta ord med fräschare vara. Det fungerar bättre eller sämre. Inför somliga av senare tiders invektiv finns dock anledning till betänklighet. Eller? Genom att vara fula och därmed användbara kanske de ändå uträttar ett ärende?

Kan så vara. Men om ett ord har sin ursprungliga mening och denna lakas ut av överdrivet användande, vad gör man då när termen verkligen behövs i sin genuina betydelse? Då står man där utan ord, eftersom poängen är bortglömd.

”Fascism” har blivit ett sådant slappt använt uttryck, inte minst på kultursidorna. Och det är självfallet i sin ordning, såvida det är fascism som avses och inte nazism eller rasism i allmänhet eller något annat som det finns skäl att avsky. Det vill säga: nazism kanske man inte direkt vill dra till med, det var ju den som underhöll elden i krematorierna och det vore ändå att pådyvla ovännerna väl skumma egenskaper. Fascism låter snäppet mer rumsrent.

Det står också i renaste samklang med den vokabulär, som Sovjetunionen en gång spred över världen. Fienden, som slogs ner i Det stora fosterländska kriget, var fascismen och ingen annan. Själva begreppet nazism var i känsligaste laget, menar vissa historiker, det var ju trots allt en förkortning av nationalsocialism.

Det är mer behändigt att skälla med ”fascism”. Det rymmer nästan allt; veganen kan tillvitas fascism lika väl som han kan skälla köttätaren för samma sak. Nyligen kom svensk översättning av en bok om USA:s konservativa kristna, det vill säga ”Amerikas fascister”. Jo då, det är möjligt att det förekommer fascister i denna brokiga samling amerikaner. Men det är svårt att tro att det korporativa samhället, bärande bjälke i fascistisk uppfattning om alternativet till kapitalism och kommunism, spelar en central roll för amerikanska kristna. Enögd nationalism kan de ha gemensam, men sedan är det minst lika mycket som skiljer.

Etiketten är, godmodigt uttryckt, illa påklistrad. Det släktskap, som faktiskt ­existerade mellan italiensk fascism och tysk nationalsocialism, blev allt tydligare med åren av vapenbrödraskap, men gjorde inte de två fula ideologierna identiska.

Elva år innan Adolf Hitler kom till makten i Tyskland, i januari 1933, hade den italienske fascistledaren Benito Mussolini blivit en världskändis med ”tåget till Rom”, början till en mer än tjugoårig diktatur. Hans ideologi var grumlig och blandade många komponenter, alltifrån påverkan av syndikalismen till storordig nationalism och drömmen om ett Stor­italien. Han skickade sina bombarmador över det värnlösa Abessinien och drog in Italien i andra världskriget, sedan Frankrike slagits ut och risken bedömdes som ringa.

Benito Mussolini var tvivelsutan en obehaglig figur. Hans idéer har beskrivits som ”en mix av socialism och nationell mysticism”, mer eller mindre efterapade i 30-talets Österrike, i Salazars Portugal och i viss mån av Francos Spanien.

I Italien åstadkom Mussolini, ”il Duce”, en viss ordning. Besökarna märkte mest att tågen blivit punktliga, sådant som fick en och annan i övrigt god demokrat att tala om fördelen med ”den starke mannen”.

Fascismen var antidemokratisk och satte en ära i att vara det. Dess ansikte i Sverige var Per Engdahl, en akademiker med uppväxt i Jönköping, blågult studentliv i Uppsala och bas för svensk fascism i Malmö, där också spillror av kontinental fascism koordinerades efter Mussolinis fall och Italiens och Tysklands sammanbrott i mitten av 40-talet.

Den svenska fascismens program var i allt väsentligt en importvara från Tyskland men framför allt från Italien och ger därmed en möjlighet att i någon mån följa rörelsens diffusa tankegångar. Engdahl och hans krympande skara i Nysvens­ka rörelsen odlade idén med den korporativa staten, framtidens friska samhälle när kapitalismens och kommunismens tankegods visat sig vara förbrukat.

Ett standardverk i ämnet är Eric Wärenstams Fascism och nazism i Sverige, skrivet för nära 40 år sedan. Han går till den fascistiska grundtexten:

”I det korporativa samhället är företaget grunden. Arbetare, tjänstemän och aktieägare har var och en sina sammanslutningar eller fackföreningar. Alla företag i samma bransch är sammanslutna i ett syndikat. Inom detta utser alla fackföreningar representanter till fackförbund, som i sin tur utser det syndikala rådet. Dessa är sammanförda i korporationer – jordbruket, industrin, handeln, bankerna, trafikväsendet, de fria yrkena. Fackförbunden sänder sina representanter till en korporativ riksstämma, industririksdagen, jordbruksriksdagen och så vidare.”

Den nysvenska – det vill säga fascistiska – korporativismen fungerar emellertid bara om folkmakten kan ingripa, ”dömande och reglerande”. Wärenstam citerar Per Engdahl: ”Det är fåfängt att spjärna emot statsingripande i näringslivet. I den nysvenska folkstaten är rege­ringen den över de skiftande samhällsintressena stående regulatorn.”

Ett fast organiserat näringsliv under en allsmäktig statsledning och ett allenarådande parti, det blir alltså kontentan. Teorierna praktiserades också i Italien, utan illusioner eller löften om demokrati, i varje fall inte i någon parlamentarisk mening.

På papperet erbjöds däremot ett lokalt och centralt medbestämmande i arbetslivet. Av det blev heller ingenting. Inflytandet via korporationerna förintades i den konsekvent genomförda diktaturens grepp. Fascismen utgick från teorin om en styrande elit, att jämföra med nazismens Führer-princip. Under Stora Rådet sorterade tre organ: regeringen, korporationernas nationalråd och partiets riksledning. Mussolini var för säkerhets skull ordförande i alla tre.

Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO) bildades 1926. Den blev plantskola för åtskilligt ogräs, somligt som tog färg och smak av den kring 1930 expanderande nazismen, annat som påverkades men ändå behöll sin egen identitet.

De två mest namnkunniga svenska naziledarna, veterinär Birger Furugård och furir Sven Olov Lindholm, gjorde 1929 en fusion i vilken även fascisten Per Engdahl ingick med Nysvenska Nationella Socialistiska Partiet. Men den hade, som Heléne Lööw påpekar i Hakkorset och Wasakärven, från början inbyggda konflikter, som gjorde den nya partibildningen till ett av de politiska konjunkturerna betingat mellanspel.

Lindholm skulle senare föraktfullt avvisa Engdahl och dennes ”herrklubb”. Själv manövrerade han gärna vänsterut. Vid ett opinionsmöte på Hötorget i Stockholm med anledning av dödsskotten i Ådalen fick Lindholms retorik kommunisterna att känna sig hemmastadda.

”De som tror att nationalsocialismen var en konservativ rörelse, en förstucken borgerlighet, skulle ha nytta av att läsa Lindholms privata brev vid denna tid,” reflekterar Wärenstam.

Fascismen var till sitt ursprung inte antisemitisk. Men den blev. Samtidigt med att samarbetet fördjupades mellan diktatorerna i Berlin och Rom påverkades italiensk inrikespolitik och därmed fascismens nickedockor i andra länder. Därmed kom invandringen av flyktingar och andra hjälpbehövande att i dessa kretsar personifieras av ”den artfrämmande juden”.

Debatten om det påstådda judeproblemet kan fortfarande läsas med viss behållning. Där finns drag som påminner om de krampaktiga försöken i tidigt 2000-tal att skylla alla samhälleliga problem på invandringen. Fascismen i Sverige hade inte haft rasens renhet som sin hjärtefråga men kom på 30- och tidiga 40-talet att stämma in i den kören. Per Engdahl förklarade det senare med att han velat fördela skulden till alla ogärningar mer rättvist än vad som skedde i den allmänna opinionen.

Ledmotivet i hans och fascismens propaganda var emellertid antikommunismen men framför allt rörelsens särmärke, det som gör en fascist till fascist: strävan efter den korporativistiska staten. Den salufördes som svensk socialism – behändigt kombinerad med antikommunism – och med allt starkare tillsats av antisemitism.

I början av andra världskriget gick det i vissa kretsar rykten om att Per Albin Hanssons koalition skulle avlägsnas och ersättas med en regering av fackministrar. Kung Gustav V skulle hålla i skaftet och Stockholms överståthållare, gråsossen Torsten Nothin, bli ny statsminister. Ingenting tyder på att kungen skulle ha känt till en sådan konspiration eller att han, om den existerat, skulle ha haft en tanke på att spela med. Också Torsten Nothin skall bli trodd på sitt ord när han förnekar varje som helst samröre med de påstådda kuppmakarna.

För en fascist som Per Engdahl passade emellertid sådana pajaskonster som hand i handske: en elitregering av kompetent folk utan ansvar inför något parlament utan enbart inför de stålmän som utsett den.

En sådan hållning är självfallet klandervärd, med vårt sätt att se. Fascism har inget med svensk normaluppfattning om anständighet att göra, inte nu och inte då heller. Ordet duger mer än väl som invektiv.

Men då skall det åtminstone prestera tavelträff. Som benämning på varje apart uppfattning – politisk, religiös eller vad den nu är – florerade det redan på 30-talet i sovjetisk propaganda, och naturligtvis ännu ymnigare efter kriget. Under kalla kriget hade det högkonjunktur som uttryck för förakt för demokratin. Så kan historiens hjul gå runt.

Per Engdahl skälldes som fascist, därför att han verkligen var det: en pojke som förgapat sig i gamla hjältekungar, en ungdom som vände sin beundran mot den starke mannen i den svarta skjortan och som fick till stånd en kombination av sin överspända nationalism och sin fascination inför den italienske diktatorn. Han berättar om det i sin biografi, boken om den också i bokstavlig mening blinde amatörpolitikerns säregna karriär.

Författaren blir patetisk i försöken att framstå som accepterad, en person som umgås förtroligt med diverse höjdare men innerst inne måste veta att han inte är rumsren. Biografier är ju en genre för sig. Denna blir smått parodisk i bokföringen över komplimanger och förskönandet av intrigerna och maktspelet och den gigantiska felbedömningen av såväl fascism som nazism. Engdahls berättarglädje tonar bort i tragisk ödslighet runt omkring.

Fribytare i folkhemmet kom ut 1979 på Cavefors förlag. Det kunde inte misstänkas för att gå nyfascistiska ärenden. Motivet var ett enda: rätten att komma till tals, den rättighet som en många gånger klandrad demokrati sätter på hedersplats.

Men inte blir man bättre demokrat av att ge ord och uttryck en annan betydelse än den de har.

Bengt Ingvar Ekman

f d andreredaktör, BT