Essäer

Fantasy – en uppmaning till uppror

Essäer Artikeln publicerades

Fantasy har ibland definierats som det omöjligas litteratur. Men denna definition tar inte hänsyn till genrens särart. Samtidigt bidrar den till en felaktig bild av vad fantasy är för något.

Definitionen skapar följande resonemang: om något inte är och inte kan vara sant så kan det heller inte vara betydelsefullt eller representera något av bestående värde. Fantasy definieras som rolig läsning och inget mer. Denna syn på genren ignorerar helt att den har en samhällskritisk funktion.

Min utgångspunkt är istället att fantasyn ifrågasätter föreställningar, värderingar och traditioner och därigenom den rådande ordningen. Det är dess samhällskritiska sida som gör att den betraktas som farlig och för att neutralisera dess verkan har den beskrivits som enbart rolig läsning och inget annat.

Jag vill hävda att fantasy erbjuder ett alternativt sätt att se på tillvaron, vilket gör den subversiv. Det den rådande ordningen fruktar är framförallt genrens betoning på valfrihet och individuellt ansvar.

Det litteraturvetenskapliga intresset för fantasy är inte stort, men det kan vara på sin plats att nämna några goda exempel. I sitt verk Fantasy: The Literature of Subversion (2003) undersöker Rosemary Jackson genrens subversiva karaktär, vilken anses vara central. Hon gör det utifrån en strukturalistisk synpunkt. Problemet är att hennes verk inte handlar enbart om fantasy utan om den fantastiska litteraturen i bredare bemärkelse.

I John H Timmermans Other Worlds: the Fantasy Genre (1983) behandlas de element som gör att man känner igen ett verk som fantasy. Han försöker definiera genren via återkommande komponenter i särskilda verk. Den som vill hitta seriösa artiklar och verk gällande fantasyforskningen kan också vända sig till en tidskriftserie som Contributions to the Study of Science Fiction and Fantasy.

Sist men inte minst har John-Henri Holmberg med Fantasy. Fantasylitteraturens historia, motiv och författare (1995) skrivit en utmärkt översikt över fantasygenren, där han diskuterar dess tillblivelse, framväxt och utveckling från 1850-talet och framåt.

Mitt syfte är inte att som Holmberg erbjuda en introduktion till ämnet utan att föra fram bevis för att fantasygenren är samhällskritisk, att den har en dimension som medvetet ignorerats. Fantasy är ett ”tänk-om-scenario” och därmed också ett ifrågasättande av sin samtids dominanta diskurs samt det som möjliggör den.

Fantasy som en tydligt identifierbar genre inom det fantastiska berättarsättet anses ha uppkommit på 1950-talet med John Ronald Reuel Tolkiens (1892–1973) verk The Lord of the Rings (1954–55). Hans fenomenala framgång skapade åtskilliga imitatörer och var det definitiva fantasyverket i över 20 år.

1950-talet anser jag vara början på en ny och unik form av litteratur som har vuxit explosionsartat och idag läses av miljoner om inte miljarder människor.

I Tolkiens verk finns ett tema av makt och korruption som gestaltas via exempelvis Melkor, Sauron och Saruman. Ämnet som tas upp och diskuteras är att det inte är makt som korrumperar utan att den drar till sig de korrumperbara. Vidare bekräftas synen på att individer måste anpassa sig efter samhällets regler och förordningar, godhet segrar över ondska. I Tolkiens verk ifrågasätts inte den rådande ordningen, tvärtom bekräftas samhället.

Än idag är Tolkiens verk relevanta som måttstock på god fantasy, men på senare år har genren rört sig bort ur Tolkiens skugga. Nya författare har tillkommit som nyanserat och utvecklat genren.

Dessa verk exemplifierar olika sätt att konstruera en värld på. De har sina egna regler och lagar som måste följas och alla dessa världar påminner om vår egen. Därför anser jag att de har skapats utifrån ett ”tänk-om-scenario” och är en form av implicit samhällskritik.

Det finns i den litterära texten en diskurs som antingen stödjer eller förnekar den världssyn den bygger på. Genom litteraturläsning kan man komma i kontakt med idéer, tankar och åsikter som inte är populära i samhället. Jag hävdar att fantasyverk tar upp och behandlar en alternativ diskurs gällande hur samhället borde organiseras och fungera.

En definition av fantasy är problematisk då genren är oerhört bred. Den inkluderar många författarskap och verk, alla med en egen syn på genren. Därför är det uteslutet att definiera fantasy en gång för alla.

En bra definition skulle kunna skilja på fantasy och icke-fantasy och genom att ta hänsyn till genrens särart ger jag nedan flera förslag på olika beståndsdelar som är typiska för den.

Det centrala i fantasy är kampen mellan två sidor. Den beskrivs oftast på ett sådant sätt att det ska uppfattas som en kamp mellan olika paradigm, vilka är varandras absoluta motsatser, exempelvis ljus och mörker eller gott och ont.

Protagonisterna och antagonisterna är oftast jämnstarka och fortsatt kamp mellan dem skulle resultera i förstörelsen av det kampen gäller. Det är oftast rätten att styra en planet eller ett visst universum efter endera partens principer.

De två sidorna är tvungna att använda list och genom indirekt inblandning försöka lura den andre för att därigenom segra. Detta åstadkoms genom att sidorna väljer ut förkämpar som får ge sig ut på uppdrag i syfte att skaffa fördelar åt sina arbetsgivare.

Det brukar finnas en tredje kraft, benämnd jämvikten eller balansen, som är mäktigare än protagonisten och antagonisten. Den ser till att regler finns och att dessa upprätthålls samt om de bryts att den skyldige straffas.

Balansen är domaren i de två kämparnas kamp om herraväldet över skapelsen, men utöver denna roll agerar domaren som beskyddare över skapelsen och allt den innehåller. Både kämparna och domaren har rätt att välja ut förkämpar som ska försöka förverkliga deras syften.

Det finns någon som kan kallas ”den möjliga hjälten” – för att bli hjälte måste denna, oftast manliga, karaktär bevisa sitt värde, men också uthärda flera prövningar, vars resultat avgör hans hjältestatus. Till sin hjälp har han en eller flera medhjälpare.

Enligt den amerikanske litteraturvetaren Carl Yoke besitter medhjälparen färdigheter och kunskaper som hjälten saknar och utan vilka uppdraget inte kan lyckas. Medhjälparen kan också uttrycka sig och agera på ett sätt som hjälten inte kan. Förhållandet mellan hjälten och medhjälparen är symbiotiskt till sin natur, då bägge gynnas av att samarbeta.

Varje fantasyvärld har ett axiom som styr hur just dess värld ser ut. Fantasyvärldar är ofta byggda på ”tänk-om-situationer”: vad skulle exempelvis hända om man med tankekraft kunde påverka den fysiska världen?

Denna värld är bräcklig och utsatt för ett hot, vars natur är okänt men som hjälten ska ta reda på och neutralisera. Detta innebär oftast att hjälten tar sig an ett uppdrag vars fullbordande kan ge honom en fördel i kampen för att rädda världen. Då denna värld är främmande får man aldrig reda på hur den verkligen ser ut. Information blir tillgänglig först under resans gång, vilken gör att man måste omvärdera det som man har fått reda på i början.

Fantasy skapar en egen värld som liknar vår egen, men den lyder under egna regler, exempelvis genom det sätt varpå tiden gestaltas. Från Tolkien finns idén om att fantasy är berättelsen om en svunnen storhetstid och att all fantasy skrivs i och beskriver en ”tänk-om-förflutna”, exempelvis i Silmarillion (1977).

Eftersom fantasyvärlden är ett uttryck för en artificiell verklighet så kan man egentligen inte inom dess ramar tala om tiden, åtminstone inte i konventionell mening. Det man kan tala om är att fantasyvärlden står utanför tiden. Med detta menar jag att tiden i denna värld, som allt annat där, följer av det axiom som skapade och styr den. Det är detta axiom som bestämmer hur tiden fungerar och inte Tolkiens förslag att all fantasy är utspelar sig i det förflutna.

Ett annat genretypiskt drag är förekomsten av magi. Den är ett måste på grund av att fantasy representerar en alternativ verklighet. Om denna ska kännas bekant och trovärdig för oss är magi fantasyns motsvarighet till vår verklighets teknologi. Magi uppfyller alltså de funktioner i fantasy som teknologi gör för oss, exempelvis kommunikation på långa avstånd.

Fantasyvärlden är med vissa särskilda undantag en värld i kris. Denna kris orsakas av ett okänt hot som oftast blir allt tydligare ju längre läsningen fortskrider. Krisen är en medveten illustration från författarens sida av hur vårt eget samhälle skulle kunna se ut i en snar eller avlägsen framtid. Fantasylitteraturen är en uppmaning till förändring innan det är för sent.

En av de viktigaste aspekterna av fantasygenrens samhällskritik är dess krav på valfrihet. För att bli självständig måste man göra sig kvitt begrepp som gudomlig vilja och ödestro.

Individualitet och valfrihet utgör kärnan i fantasyns budskap till sina läsare. Det är också detta budskap som gör fantasy till en ”farlig” genre då den uppmanar läsarna till att vara fritänkare medan den rådande ordningen insisterar på konformitet och likhet. Fantasy försöker visa på alternativ och annorlunda perspektiv än de etablerade och accepterade, dessutom möjliggör fantasy en omvärdering av tidigare förförståelse.

Tankar, idéer och traditioner är oerhört kraftfulla då de formar våra relationer och vårt förhållande till omvärlden. Fantasy försöker få sina läsare att kritiskt granska dessa konventioner. Därigenom blir genren samhällskritisk, den uppmanar till förändring.

Eftersom det centrala elementet i fantasygenren är kamp erhålls förändring via revolution, med andra ord konflikt. Fantasy är en uppmaning till uppror, därför ligger det i etablissemangets intresse att marginalisera genren och definiera den som enbart rolig läsning utan djupare innehåll.

Fantasy står utanför maktens diskurser just på grund av sin förmåga att visa på alternativ där inga alternativ är önskvärda. Genren ifrågasätter inte bara religiösa dogmer utan den för även en konstant kritisk dialog med samhället och sig själv.

Fantasy kan ses som en uppmaning till revolution. Med detta menas att kampen är ett centralt element i fantasy och främst då kamp som ett sätt att frigöra sig. Ett bra exempel på detta är Niklas Krogs Trilogin om Frihetskrigen (1997–2001) där människorna endast kan bli fria genom att segra över sina skapare. Via revolutionära åtgärder skaffar de sig rätten att fatta egna beslut och agera utan makternas styrning.

Fantasygenren strävar efter att dekonstruera de värderingar, regler, traditioner och förordningar vi tar för givna och därigenom frigöra den självmedvetna och källkritiska individen från samhällets krav på konformitet.

Branko Skrobo
litteraturvetare