Debatt

Vilken vård ska jag sluta ge?

Debatt Artikeln publicerades
Foto: Bertil Ericson / TT

Ska sjukvården alltid prioritera livsuppehållande åtgärder, oberoende vad de kostar? Jag vill ha prioriteringshjälp, inte produktionsstyrning och strypt personalförsörjning, skriver Peter Geiger, läkare på Säs.

Sahlgrenska sjukhuset har anställningsstopp för att få ekonomin i balans. Nu avbryter även Säs alla rekryteringar. Tillfälligt visserligen, men ändå.

Samtidigt råder ett arbetsförhållande i vården där de anställda inte klarar av arbetsbördan och tempot. Arbetsmiljön leder till att folk blir sjukskrivna, utbrända och slutar. Ett anställningsstopp är inte det första man tänker på som en lösning när man står bredvid patienten. Vi jobbar mycket och det krävs hela tiden att vi gör mer. Och vi kritiseras jämt. Missnöjet är stort med det som levereras. Förväntningarna är höga, önskemålen många och åtgärder som patienterna tror att de har rätt till är omfattande.

”Samtidigt finns mänsklighetens dröm om odödlighet, eller, om man vill formulera det på ett annat sätt, ångesten att dö är stor. På detta sätt uppstår ett behov som är obegränsat.”

Sjukvården har gjort stora framsteg det senaste årtiondet, vi kan göra mycket. Men det kostar. Och resurserna är ändliga. Alltid. Samtidigt finns mänsklighetens dröm om odödlighet, eller, om man vill formulera det på ett annat sätt, ångesten att dö är stor. På detta sätt uppstår ett behov som är obegränsat. Detta dilemma kan sjukvården inte lösa själv.

Då kvarstår frågan om vården använder resurserna på ett klokt och balanserat sätt. Och, ja, effektiviteten kan ifrågasättas på vissa ställen. Inom akutsjukvården, alltså den del som inte är planerad sjukvård, behövs en hög flexibilitet för att kunna ta hand om toppar. Till exempel intensivvårdsavdelningen på Säs har haft allt mellan 0 och 13 patienter under den senaste månaden. Även om det finns ett speciellt avtal som underlättar en flexibel bemanning så kräver det en stor flexibilitet av var och en av medarbetarna. Och – vi behöver ”tomgång”. Det är så vi säkerställer att vi är på plats när vi behövs. Tomgång är dock inte produktivt.

Oavsett effektiviseringsreserver är vi tvungna att prioritera vad vi gör inom vården. Resurserna ska räcka till alla, vi ska bedriva jämlik vård. Det innebär att några får avstå, resurserna vi förbrukar för den ena patienten har vi inte kvar för den andra.

Att fördela rättvist är komplext, risken finns att alla är missnöjda till slut. Ska vi alltid prioritera livsuppehållande åtgärder, oberoende vad de kostar? Eller ska vi ge företräde till dem som kommer med lindrigare och inte livshotande åkommor? Vi kan skjuta upp döden, men vi kan aldrig förhindra den. Med stora ekonomiska insatser kan vi minska dödligheten i till exempel kärlsjukdomar och cancer. Vad får man dö av istället? Vad förväntar vi oss av sjukvården och vad förväntar vi oss att varje medborgare tar ansvar för själv?

Dessa frågor bör vi lösa tillsammans. Jag har jobbat 25 år inom vården som läkare. Jag vill ha hjälp, inte bara ha krav på mig. Jag kan göra mycket, men då kostar det. Vad ska jag inte göra?

Jag vill ha prioriteringshjälp, inte produktionsstyrning och strypt personalförsörjning. Med ett anställningsstopp behandlar vi bara symptom, inte orsaken. Den ligger i dilemmat mellan ändliga resurser och oändliga krav och önskemål. Det är en samhällsfråga och inte en fråga som ska lösas av en sjukhusledning.

Peter Geiger, läkare inom anestesi och intensivvård

Foto: Lars-Åke Green
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.