Annons

Vi älskar Sverige på riktigt

Till skillnad från så kallade Sverigevänner, älskar vi antirasister Sverige på riktigt, skriver Marjan Garmroudi.
Debatt • Publicerad 13 augusti 2018
Detta är en opinionstext i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Vardagsrasismen finns tyvärr i klassrummet, på kontoret, i mataffären, i kön till flyget, i fikarummet, hos myndigheter och tjänstepersoner, på bussen, sjukhuset eller på pub och restaurang och till och med på öppen gata. Den har normaliserats och fått lindrande benämningar så som ”vardagsrasism”, som om det vore en ny maträtt eller en ny trend.

I takt med att rasismen normaliserats, det grova hatet och påhoppen, ansikte mot ansikte och på sociala medier, är vi många som drabbas hårt. Även barn till första generationens invandrare drabbas av den hårda rasismen. Inte ens de är immuna och får vara i fred från rasisternas hot och hat. Barn och unga människor som är födda eller uppvuxna här, med föräldrar från andra länder, drabbas också kraftigt av rasisterna hat.

Annons

Detta får vi stå ut med för att rasister vill bevara Sverige svenskt eller ”ta tillbaka det”. Vi är många som bär med oss berättelser om den rasism som vi möts av varje dag och håller den inombords och går vidare, kliver av bussen, lämnar sjukhuset med klumpen i halsen, avslutar middagen på restaurangen, betalar och försvinner därifrån, blir snopen av tjänstepersonens bemötande vid myndigheten, eller häpen när en blir kallad för svartskalle. Vi är många som rycker på axlarna, siktar framåt och struntar i den dagliga rasismen som möter oss. Den som förföljer oss med blickar i matkön, på trottoaren och även när vi låser upp dörren till huset eller lägenheten där vi bor.

Ja, rasismen har alltid varit där och vi är fler som upplevt den, men den har blivit mer och mer öppen, normaliserats och blivit rumsren. På flera nivåer finns rasismen, så väl i riksdagen som i fikarummet. Men det tragiska, mest skrämmande är de som följer rasisternas propaganda. När vanligt folk går efter deras agenda får jag nog.

Det gör alla antirasisters ansvar betydligt svårare, men mer angeläget att stå emot, att säga ifrån, att avslöja och lyfta på lock. Att organisera motståndsrörelser och att agera i kön på bussen, i affären, fikarummet, klassrummet, ja, överallt vi ser rasismen har vi, du och jag, ett ansvar.

Det som hände Jimmy Durmaz under fotbolls-VM, alla rasistiska hot och hat som han fick ta emot, är inte första gången. Men det blir mer iögonfallande då det görs när hela Sverige sörjer efter förlustmatchen mot Tyskland. Hela landslaget sörjer, inte minst Durmaz själv.

3 000 människor valde att skriva skällsord, hot och hat och rasistiska påhopp på hans Instagram. Ett helt landslag står bakom honom och visar sitt förakt och i en enda röst säger de emot rasismen. Det gör mig hoppfull.

Sociala medier hopar sig av den enorma kärleken som tillägnas Durmaz, för vi är många som minns hans insats i VM-kvalet mot Frankrike, när Sverige bara behövde sex minuter för att kvittera drömmålet av Olivier Grioud. Och det gjorde Jimmy Durmaz, och som han själv sagt: ”Den ena dagen är vi hjältar, andra dagen inte.” Men för mig och flera andra är Durmaz allas vår hjälte.

Till skillnad från så kallade Sverigevänner, älskar vi antirasister Sverige på riktigt. Vi är många som vill ha ett Sverige fritt från fördomar och rasism, ett demokratiskt mångkulturellt land, ett öppet samhälle med tolerans, medmänsklighet, kärlek och solidaritet.

Vi spelar tillsammans, sörjer förlusten men gläds också över segern tillsammans.

Marjan Garmroudi (V), Borås

Tobias HjelmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons