Debatt

Vem styr sjukvården?

Debatt Artikeln publicerades

Människor får ju dagligen hjälp inom vården, är inte det en positiv affär, frågar skribenterna.

Vi har nyligen haft allmänna val där den viktigaste frågan för svenska folket handlade om vården. I valdebatterna erbjöd våra partiledare dock inga seriösa svar på denna viktiga men komplexa fråga. Den blå sidan ställde sitt hopp till att lite bonuspengar, det vill säga kömiljarden, får systemet att självläka. Den röda sidan talade om att nu utbildar vi fler läkare så det kommer att bli bättre.

Är detta lösningen i ett av Europas mest läkartäta länder? Istället för att konstatera det svensk vårdpersonal säger, nämligen att problemet är att läkare, och för den delen övrig personal, i allt högre utsträckning ägnar sig åt administration och byråkrati. Det är alltför ofta dålig arbetsmiljö samt att det är en väldig obalans mellan primärvård och sjukhusvård.

”Varför får vi ständigt läsa om sjukhus som gör minusresultat, vilket skapar en känsla hos både allmänhet och personal av att vården är en enda stor förlustaffär?”

I det politiska vakuum som råder nu har Sveriges allmänläkare på ett föredömligt sätt gått ut i debatt och belyst denna problematik. Med start i DN den 28 september, där 727 läkare inom primärvården undertecknade ett upprop, har detta nu följts upp lokalt, senast i BT den 21 oktober. Man kräver återigen en tydlig nationell plan i samråd med professionen. De flesta sjukvårdspolitiker instämmer i att primärvården måste prioriteras, men hur? Och varför ser vi så lite resultat trots att vi länge varit överens om problembeskrivningen?

Uppenbarligen saknas det en tydlig och gemensam styrning av den svenska vården. Orsaken är det stora paradigmskifte som inträdde utan större politisk debatt under 1980-talet. Det konstaterades att svensk vård (och övrig offentlig verksamhet) blev alltmer ineffektiv. Våra politiker ville självklart få valuta för de skattepengar vi satsar. Lösningen blev New Public Management (NPM), där offentlig sektor skulle styras på liknande sätt som det privata näringslivet. Politiken abdikerade och byråkratin fick sätta sig i förarsätet. I dag är de flesta överens om att detta inte var så lyckat, men debatten är obefintlig och problemet är att detta tänkesätt fortfarande präglar vården.

Trots att vården är en gigantisk, komplex organism, så tror många att pengar och marknadslösningar får detta att lösa sig av sig självt. Men vården är inte en marknad, såvida vi inte vill ha en fri prissättning vid akutintaget – så de marknadsliberala tankegångarna fungerar inte. Och gör de inte det så måste vården styras av ett gemensamt samhälleligt mål, lika över landet.

Att vara kritisk till NPM är inte detsamma som att ta ställning i debatten om privat kontra offentlig verksamhet. Det handlar om att vi måste få till nationella styrmedel som sätter patienten i fokus. I dag är det enbart läpparnas och reklambroschyrernas bekännelse. Med NPM är det ekonomi som är det centrala.

Varför får vi ständigt läsa om sjukhus som gör minusresultat, vilket skapar en känsla hos både allmänhet och personal av att vården är en enda stor förlustaffär? Människor får ju dagligen hjälp inom vården, är inte det en positiv affär? Och varför är svaret på minusresultat att vi alltid ska skära ner på verksamheten?

Eftersom vården inte fungerar enligt gängse marknadsprinciper kan ett minusresultat endast tolkas på två sätt. Att kostnaderna överstiger tilldelade budgetanslag beror antingen på en dysfunktionell och ineffektiv organisation – diskutera då detta! Eller så handlar det om att behovet är större än den beslutade budgeten. Är det då fel på behovet eller budgeten? Om det är behovet som felar så står vi bland annat inför en svår etisk diskussion om vi har råd med all vård den medicinska utvecklingen i dag gett oss möjligheter till. Här kan vi inte ducka och framför allt kan vi inte ha olika syn kring detta beroende på vilket landsting vi tillhör. Och att blint banta verksamheten är då rakt inte någon lösning vare sig för behovet eller för budgeten.

På samma sätt som vi på 1980-talet insåg att reformer behövdes, måste vi i dag ha modet att säga att NPM inte var lösningen. Vi måste ha en nationell reform om hur, vem och vart vården ska styras.

Markus Otterloo, Ubbhults byalag

Monica Molin, Fritsla byalag

Siv Kopasci, Torestorps framtid

för nätverket Frisk sjukvård

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.