Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
tisdag 22 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
tisdag 22 maj 2012
Debatt 2010-01-20 | Uppdaterad 2010-01-20
Vargstammen behöver hållas på en nivå som långsiktigt skapar acceptans i vår fauna. Annars kan vi inte vidta åtgärder för att öka den genetiska variationen och därmed få en livskraftig vargstam, skriver miljöminister Andreas Carlgren (C).
Att hålla nere den okontrollerade tillväxten av genetiskt sjuka vargar genom jakt är en väsentlig del av rege-ringens rovdjurpolitik, menar Andreas Carlgren.
Jag har aldrig trott att det skulle vara enkelt att formulera en rovdjurspolitik som bygger broar mellan de vitt skilda intressegrupper som ofta präglar rovdjursdebatten i allmänhet och nu vargdebatten i synnerhet. Hade det varit inriktningen så hade det bekvämaste förstås varit att inget göra, till grovt förfång för rovdjuren och mångfalden i den svenska faunan. Men så agerar inte en ansvarsfull regering eller miljöminister.
Utgångspunkten för regeringens rovdjurspolitik (som i riksdagen dessutom biträds av Socialdemokraterna) är att det absolut viktigaste för att vi ska nå en livskraftig vargstam är att stärka genetiken. Det var det samfällda budskapet från både miljörörelse och jägarorganisationer i den dialog vi hade inför rovdjurspropositionen. Det visar också forskningen tydligt.
Det avgörande för en långsiktigt livskraftig vargstam i Sverige är att den tillförs nytt blod. Rege-ringens politik innebär att under de närmaste fem åren ska upp till 20 vargar som förökar sig och ökar den genetiska variationen införlivas med de vargar som redan finns här. Framförallt ska naturlig invandring österifrån (Finland och Ryssland) underlättas genom att dessa vargar slussas genom renbeteslandet, ned genom Sverige. Det kan också bli nödvändigt med flytt av dessa vargar förbi renbetesområdet.
Efter licensjakten på varg har det uppstått en ytterst vilseledande diskussion om jakt och genetik. Den svenska vargstammen är så svårt inavlad att forskarna, inför Naturvårdsverkets beslut om årets jakt, rekommenderade skydd bara av det så kallade Galvenreviret i Gävleborgs län, där det finns en invandrad finsk varg och dess avkommor. I övrigt behövdes enligt forskarna inga ytterligare skyddade zoner.
Men varför då jaga? En fortsatt okontrollerad tillväxt av en vargstam med dålig genetik är varken bra av genetikskäl eller för acceptansen för vargarna. Vargstammen behöver hållas på en nivå som långsiktigt skapar acceptans i vår fauna. Annars kan vi inte vidta åtgärder för att öka den genetiska variationen och därmed få en livskraftig vargstam. Istället riskeras okontrollerad tjuvjakt utan möjlighet att freda genetiskt viktiga djur.
Att hålla nere den okontrollerade tillväxten av genetiskt sjuka vargar genom jakt blir därmed en väsentlig del av regeringens rovdjurpolitik. Däremot har jag aldrig påstått att vargjakt enskilt skulle stärka variationen. Det faller på sin egen orimlighet.
Regeringens rovdjurspolitik tar ett helhetsgrepp och är långsiktig. Den svenska vargstammen ska stärkas genom tillförsel av nytt blod och ska under tiden hållas på en nivå som skapar den acceptans som krävs för att vargen långsiktig ska finnas i vår fauna.
Erfarenheterna från 2010 års jakt kommer tillsammans med övriga åtgärder att ligga till grund för nästa års beslut. Naturvårdsverket ansvarar för uppföljningen, men jag kommer redan innan uppföljningen att kalla till mig Naturvårdsverket för rapportering och dialog.
Andreas Carlgren (C)
miljöminister
Antar att Andreas Carlgren inte inte läst vad forskarna säger. Forskarna säger att samtliga vargar som mördades var helt friska och inte hade några genetiska defekter. Såna sanningar påverkar ju ändå inte Carlgren som har vänt miljön och forskningen ryggen för att vara en nickedocka i alliansregeringen.
Den intensiva propagandan för rovdjur och främst varg har visst gått överstyr. Sakdebatten har helt dränkts i känsolmässiga kämpartoner som om man vore i Robinson-såpan.
Sakargument förtigs, beskyllningar om onda avsikter gödslar debatten och felaktiga och motbevisade beskyllningar återanvänds ohämmat.
Svenska media och dess aktörer har tappat sinnet för samhällsansvar. Alla verkar verka för sin egen högst kortsiktiga seger.
Ansvariga politiker verkar mer angelägna att flåsa med sina väljargrupper än att lyssna och lära.
Låt media och samhället bli ett forum för konstruktiv samverkan istället för en marknadsplats för segerkåta vinnarskallar och fanatiska särintressen.
Håller med föregående talare fast byt ut fjärde ordet "för" till "mot" så är det klockrent.
Med Centerns syn på varg i södra Sverige (i renlandet från Dalarna och norrut skall det ju inte finnas varg) så har Sverigedemokraternas intåg i riksdagen säkrats.
Eller finns det något mer parti som kan hjälpa djurägande bönder att få bort dessa djur?
Argument 1:
Ständigt skrivs det om vargstammens inavlade situation. Vargen är ju ett hunddjur. Våra tamhundsraser är oftast resultatet av extrem inavel. Hunddjur
är alltså inte särskilt känsliga för inavel. Vargstammens eventuella inavelsdefekter beror främst på de utplanteringar av djurparksvargar som troligen skett. De inavelsdefekter som uppstått i djurparker kan inte ske i naturliga populationer ty vargens effektiva fortplantningssystem sorterar obarmhärtigt ut svaga individer. Det innebär att vargpopulationen sanerar sin genmassa från genetiska svagheter även under expansionsfaser som i dagens skandinaviska natur.
( se bara vad som hänt i Skånes djurpark. Studera även hur isolerade vargflockarna lever... alltså är ren inavel standard hos vargar, tills "överbeflockning" sker och vargflockarna emigrerar. jag anser att det är ett stort problem när genetikerna dras med i känslostormen, ty då är de inte trovärdiga !)
Argument 2:
Skandinavien är en del av taigan. Men enligt kartan mer att betrakta som en ö än placerad mitt ute i taigan. Detta ger djurlivet en annorlunda ekologisk situation. En ohämmad expansion av de stora rovdjuren skapar enorma konflikter med människan där åter rovdjuren blir hatade. Björnens situation kan visa på detta fenomen. Den sydliga delen av den skandinaviska brunbjörnspopulationen är en rest av västeuropas brunbjörn som fanns utmed atlantkusten efter istidens slut. Alltså nära släkt med Spaniens få brunbjörnar. Denna grupp av björnar har enbart överlevt i södra Skandinavien genom vårt isolerade läge. De nordliga björnar som kommer vandrande från Ryssland har alltså en annan bakgrund, även om det givetvis är samma art.
(i debatten pratas bara om arterna varg och björn. Varken varg eller björn är hotade. Som arter! Deras utbredning i Sverige är däremot i en annan situation och det är det som borde diskuteras! Debattörerna är därför inte trovärdiga när man manipulerar med argumenten ! Det enda som, ut genetisk synvinkel, är väsentligt är den sydliga delen av brunbjörnspopulationen, men det är aldrig uppe i debatten....)
Argument 3:
Ett annat historiskt fenomen som belyser rovdjurens situation förr är berättelsen om Dalbohunden. I gränsbygden mellan Norge och Västergötland var det förr gott om björn och varg, precis som det nu åter tycks bli. Folket hade därför stora aggresiva skyddshundar. När rovdjuren var utrotade fanns inget behov av dessa hundar. Idag finns det enbart några fotografier från tidigt 1900-tal som visar ägare och hund. Under 1900-talet har svenskarnas hundar därför blivit veka sällskapshundar, även de raser som används till jakt. När vi nu åter skall införa skyddshundar mot rovdjursangrepp på folk och fä är varken människor eller samhälle förberedda på vad skarpa vakthundar innebär så därför har vi nu ytterligare en samhällskonflikt på grund av överdriven naturromatik.
(kangaler är redan ett faktum i landet... maremma har jag träffat ute i buschen... ok. Den dag då viltet sviktar som vargarnas mat så finns bara tamboskapen kvar. Men eftersom de flesta inte kommer att ha tamdjur utomhus alls, utom hobbyhästar, så blir vargjakten en prioriterad fråga och i det läget en mycket dyr hantering (1 miljon per fälld varg - norska erfarenheter) då det blir samhället som skall stå för vargjakten, ty jägarkåren har vid den tidpunkten lämnat in sina bössor till skrot.... Den fördelaktiga situation som är just nu kommer snabbt att försvinna då jägarkåren är ganska så åldersstigen....)
Argument 4:
Att förvalta en rovdjurstam i Skandinavien kräver betydligt större finkänslighet av myndigheter och politiker än samma arbete på andra sidan Östersjön genom den geografiska situation som vi har. Om man önskar en livskraftig rovdjursstam så måste man ta hänsyn till det historiska faktum att det faktiskt var möjligt att närmast utrota rovdjuren här. Även det faktum berodde på att Skandinavien är en begränsad yta. Acceptansen för en livskraftig rovdjursstam måste därför gälla hela den skandinaviska befolkningen och inte bara storstadens naturromantiker. Annars har rovdjuren ingen framtid ändå utan alltihop blir en kort historisk parentes. En rovdjurspolitik som balanserar naturromatiken med vardagens konflikter på landsbygden är ett delikat politiskt uppdrag. Något som man hittills skött dåligt.
(Även den senaste jakten, som ju ändå kan tolkas som att det finns mer varg än man anar.....)
Nu är det jakt året om på älg och rådjur. Dessa djur kommer ständigt att bli jagade av den svenska varg eller lodjursstammen.
Risken att då krocka med dessa djur ökar därmed.
Var det så vi ville ha det?
Debatt- och insändarsidorna ger läsarna chansen att diskutera, kritisera och berömma företeelser i vardagen. Mitt namn är Tobias Hjelm, jag är debattredaktör med uppgift att se till att så många som möjligt kommer till tals.
Tobias Hjelm
tobias.hjelm@bt.se
Telefon: 033-700 07 85
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
