Debatt

Varför vågar inte frikyrkan tala om HBT?

På lördag beräknas tusentals kristna samlas i Kungsträdgården i centrala Stockholm för att delta i den årliga Jesusmanifestationen.

Debatt

Manifestationen är ekumenisk och med stora bokstäver påstås att alla är välkomna. Tyvärr är det inte hela sanningen.
Projektet Religion hjärta HBT arbetar med att öka möjligheten för troende HBT-personer att vara öppna i hela sin identitet inom såväl den religiösa som HBTQ-rörelsen. Under förra årets manifestation deltog projektet tillsammans med den kristna studentrörelsen (Kriss) genom att finnas med som utställare i Kungsträdgården.

Även i år bokades en plats för att delta under manifestationen, något som varit mycket uppskattat från i fjol. Dock stoppades planerna där. Den 1 maj skickade ordföranden för Jesusmanifestationen, Lennart Möller, ett mejl där han förklarade att Kriss inte var välkomna i år. Anledningarna som anges i mejlet är knapphändiga och rädslan över kombinationen Jesus och HBT skiner lätt igenom.

Vilken Jesus tror Lennart Möller på? Läser vi ens samma Bibel? Jag är själv kristen. Jag är själv bisexuell. Jag tillhör Pingstkyrkan och jag har vuxit upp med pappa som pastor. Jag är väl medveten om den problematik som ordet bög skapar innanför frikyrkans väggar. Vi pratar om att alla är lika älskade, lika betydelsefulla och att alla är lika välkomna in kyrkan. Och visst, det är bra. Absolut. Men många kyrkor har valt att titta bort från den känsliga knappen. Knappen med tre bokstäver – HBT. Att diskutera ett sådant ämne i kyrkan är för många församlingar tyvärr helt otänkbart.

Men vad händer med killen som växer upp inom frikyrkan, som tror på Gud och som vill leva som en god kristen – men som tänder på killar? Hur ska han klara av att behålla sin tro, hitta sig själv och överleva all förvirring om han inte ens kan prata om ämnet i sin kyrka?
Jag lever i normen. Jag är gift med en kvinna och jag har en underbar liten dotter. Få skulle ana min sexuella läggning om det inte vore så att jag kom ut offentligt genom en krönika som publicerades i början av mars i år.

Det faktum att jag är hundra procent bisexuell är inte lika allvarligt nu, då jag lever med en kvinna. Men tänk, hemska tanke om jag istället hade levt med en man. Tänk om jag stod i kyrkan på söndag med Robert i handen istället? Hade jag blivit lika accepterad då?

Tyvärr är det så att de fördomar som finns mot frikyrkan besannas genom att trångsyntheten är allt för påtaglig och starkt rotad. Det som skrämmer mig mest av allt är att vissa inom min egen rörelse - Pingströrelsen – anser att jag inte kan vara kristen eftersom jag är bisexuell.

Vad vill den kristna frikyrkligheten egentligen? Vill vi vara en öppen kyrka? En kyrka som välkomnar alla? Om det är så, då behöver vi sänka tröskeln rejält. Hur är det möjligt att arbeta för en större acceptans och göra det lättare för kristna bi- och homosexuella att vara sig själva inom kyrkan om man inte ens får lyfta frågan?

Mitt i allt kan jag inte låta bli att ställa mig frågan – vad skulle Jesus ha gjort?  Ja, inte hade han nekat Kristna studentrörelsen att finnas med som utställare på hans hyllningsdag. Inte en chans. Inte den Jesus jag känner.

Andreas Jonsson
skribent och föreläsare