Debatt

Vad lär oss historien?

Debatt Artikeln publicerades

Det handlar om att sprida hat och propaganda mot samtliga grupper, förutom mot specifikt dem man står inför vid det aktuella tillfället. Så beskriver Johan Frick här sverigedemokraternas strategi.

Sverigedemokraterna når framgång i Sverige på liknande sätt som det tyska nazistpartiet, NSDAP, gjorde i 30-talets Tyskland. Man finner beröringspunkter genom att ställa de båda partiernas politiska strategier mot väggen, bredvid varandra.
Om man tittar på vilka grupper i samhället som sverigedemokraterna vänder sig till med sin politik, och vilka grupper de vänder sig emot, vinner man snart en betydelsefull insikt. Det fundamentala för deras strategi är att mer eller mindre vara alla grupper i samhället till lags, samtidigt som man måste uttrycka sin avsky för allihop.

Det handlar omatt sprida hat och propaganda mot samtliga grupper i samhället, förutom mot specifikt den grupp eller publik man råkar stå inför vid det aktuella tillfället. Det handlar om att tala illa om alla i sin närhet men komma undan med det och samtidigt skapa sig vänner överallt, genom att sprida hatet vidare.

Fyra företeelser som sverigedemokraterna angriper, som också angreps av NSDAP, är:
* Kommunism: Bland det första nazisterna gjorde i Tyskland, efter att man upprättat koncentrationsläger, var att slänga kända socialdemokrater i elden. Nazismen är främst en arbetarfientlig ideologi, vilket visar sig även i sverigedemokraternas politik. Socialdemokraterna är deras främsta motståndare och man satsar hårt på att få LO-kollektivet att ansluta sig till partiet.
* Demokrati: I sverigedemokraternas fall är det annorlunda, man är inte antidemokrater men för fram samma misstänkliggörande mot den etablerade parlamentariska demokratin som Hitler gjorde. Man använder sig av paroller som ”Vi säger det ingen annan vågar säga”, och utropar sig själva till det enda parti som vågar ta invandraren i örat. Det är ofta subversiva tongångar om att systemet inte fungerar, att något nytt måste till, som kommer på tal.
* Kapitalism och liberalism: Storkapitalet kommer av nationella krafter alltid att målas ut som något som skadar den organiska nationen, så även av sverigedemokraterna, som säger sig värna Sveriges nationella suveränitet och sålunda motsätter sig överstatligheten inom EU. När Frida Metso, LUF-ordföranden, debatterar för fri invandring i TV och tidningar, applåderar inte sd.
* Föraktet för minoriteter: I stället för juden pekas specifikt muslimen ut som den store syndaren. Detta kallas kulturrasism. Muslimen angrips för sin religiösa tillhörighet och ”kulturella avvikelse”, när det egentligen föreligger rasistiska motiv.

Summa summarum: Man går emot kommunismen och vinner därigenom liberalers förtroende. Man citerar Per Albin Hansson och talar väl om folkhemmet och flörtar med arbetarmassorna. Man säger sig slåss för trygghet genom ökad tillväxt och företräda småföretagarna, och vinner ännu en gång uppskattning från höger, särskilt som man slår vakt om den borgerliga organisationen kärnfamiljen. Föraktet för minoriteter och invandrare måste dock ses som något som drar till sig folk i allmänhet. Sverigedemokraterna har kort och gott något för alla.

Vi vet attpolitiska strategier av det här slaget skulle vara framgångsrika också idag ifall de praktiserades vid rätt tillfälle. Ett tillräckligt frustrerat folk går till slut med på vad som helst. Och det är kanske inte konstigt alls att allt fler väljer sverigedemokraterna – samtidigt som det visst är konstigt, eftersom historien har ett och annat att säga om tidigare försök att tala om ett folk som väsentligare än ett annat. Frågan är om det i det här fallet är värt att ompröva historien?

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt