Debatt

Trump följer med på köpet 

Med Nato-medlemskapet följer också Trump och Erdogan, understryker Jan Svenningsson.
Foto:Evan Vucci
Med Nato-medlemskapet följer också Trump och Erdogan, understryker Jan Svenningsson.

Eftersom försvarspolitiken medvetet har dribblats bort, utan folkligt mandat, har grundlagens text om att ”all makt utgår från folket” blivit utan innehåll. Det påpekar Jan Svenningsson i denna replik apropå kravet på Nato-medlemskap.

De försvarspolitiska talespersonerna för Allianspartierna hävdar i en debattartikel i BT den 11 december att Sverige bör bli fullvärdig medlem i Nato. Detta med hänvisning till ”ett allt sämre säkerhetsläge”, samt att ”Sverige under lång tid har integrerats med Nato”.

Ändå sedan det totalitära Sovjetimperiet föll samman har Nato flyttat fram sina positioner allt närmare Ryssland. Idag 2017 fortsätter denna utveckling, vilket senaste Nato-toppmötets beslut vittnar om. Detta ger givetvis reaktioner i Ryssland, vilket ökar spänningarna och ger just det sämre säkerhetsläge Nato-propagandisterna talar om.

Vi missade chansen till ett Europa utan konfliktlinjerna väst–öst när Warszawapakten upplöstes.

Under ovan nämnda tid fortsatte regementsnedläggningarna, den allmänna värnplikten avskaffades, den egna försvarsförmågan försummades, civilförsvaret likaså. Istället övade svensk militär tillsammans med Nato/USA på levande mål i Afghanistan o.s.v.

Samma politiska krafter som genomdrev den svenska avrustningen och den Nato-samarbetspolitik vi har idag, är det som idag ropar på inköp av krigsmateriel och Nato-medlemskap. Men om vi hade stått fast vid den tidigare linjen inom försvars-, säkerhets- och utrikespolitik, hade situationen varit en annan.

För inte så länge sedan definierades vår säkerhetspolitik enligt följande:

”Den viktigaste uppgiften för svensk säkerhetspolitik är att försöka hålla vårt land utanför ett framtida krig – med bibehållen frihet och självständighet. Den politik vi för med denna avsikt beskrivs som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Vi har själva valt den alliansfria och neutrala handlingslinjen.

Den är inte folkrättsligt garanterad av några andra stater, men genom att stå utanför militärallianser har vi större möjligheter att vara neutrala i krig än om vi vore alliansbundna.

En förutsättning för att den politiken skall gagna oss är att andra stater litar till vår vilja och förmåga att hålla fast vid vår valda linje och hävda vår neutralitet vid krig i vår del av världen.

För att vinna den respekten och för att bevara vårt oberoende har vi ett väl förberett försvar.

Försvarspolitikens avsikt är att vårt totalförsvar skall ha sådan styrka och sammansättning att ett angrepp på Sverige inte bedöms ge några fördelar.

På så sätt får vårt totalförsvar en fredsbevarande effekt.”

Denna politiska linje hade en djup folklig förankring och därtill en politisk acceptans. När Alliansföreträdarna talar om bred politisk enighet, avser de överenskommelser i riksdagen mellan partierna.

Men försvars- och säkerhetspolitiken är den politiska fråga som är den viktigaste frågan att ha medborgerlig enighet kring. Enär den tidigare citerade försvarspolitiken medvetet har dribblats bort, utan folkligt mandat, (vilka valaffischer krävde avskaffande av den allmänna värnplikten eller Nato-integration?) har grundlagens text om att ”all makt utgår från folket” blivit utan innehåll.

Med Nato-medlemskapet följer också Trump och Erdogan. Vad kan det innebära för Mellanöstern och hur ”duktigt” skall Sverige då vara? Kanske som i Afghanistan?

Nu finns det olika grader av Nato-propagandister. De som anser att freden säkras med medlemskap och de mer aggressivt krigsaktivistiska.

Generalmajor Karlis Neretnieks skrev i en debattartikel i SvD den 8 december, att som Nato-medlem får Sverige vara berett att ingripa militärt i Baltikum i händelse av att dessa länder blir angripna av Ryssland och att Sverige då skall upplåta sitt territorium och luftrum för detta ändamål. Då är frågan vilken linje som tjänar Sveriges land och folk bäst i sådan situation – en alliansfri med ett starkt eget nationellt försvar, eller Nato-linjen?

När Estlands förre försvarsminister besökte Borås i oktober 2015, ansåg han att Sverige inte behövde gå med i Nato. Istället borde Sverige återmilitarisera Gotland, så att: ”Ni inte vaknar upp med gröna oidentifierbara gubbar på ön.”

Så devisen ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans” är sann och alltid aktuell. Jag är övertygad om att vi, svenska folket – om vi får välja – föredrar vår egen.