Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
tisdag 22 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
tisdag 22 maj 2012
Debatt 2010-06-03 | Uppdaterad 2010-06-03
Alla fakta visade ju tydligt att en växande ekonomi och ett minskat resursutnyttjande aldrig tidigare hade kunnat kombineras, skriver Stellan Tengroth, civilingenjör och författare, i denna tillbakablickande framtidsvision.
debatt. Året är 2020. Mentalt har det senaste decenniet varit omvälvande. År 2010 spirade optimismen. Många såg den begynnande konjunkturuppgången. Företag rapporterade att de, om än i blygsam skala, återanställde personal som de ett år tidigare hade sagt upp. Både bankernas och regeringarnas prognoser för den ekonomiska tillväxten skruvades upp.
De flesta såg åren 2008 och 2009 som två undantag med en fallande BNP. Grekland brottades med sina problem. Den allmänna bilden var att de var bortskämda med stora EU-bidrag till olönsam tobaksodling. Med lite mindre sydländskt lättsinne och mer sparsamhet skulle de lösa sina problem. Ingen trodde på allvar att det skulle ge några värre konsekvenser utanför det gamla antika riket.
Rapporterna om det ekologiska fotavtrycket hade för tio år sedan inget riktigt genomslag. Var det en alltför omöjlig och skrämmande tanke att vi redan på 1980-talet hade passerat gränsen för vad jorden långsiktigt klarade av? Vi levde ju gott, trots att WWF talade om ett fotavtryck som några år in på det nya seklet visade att vi då behövde 1,3 jordklot. Det stärkte bara dem som var skeptiska till larmsignaler. Antingen de kom från IPCC eller WWF.
I slutet av 00-talet hade diskussionen om ”peak oil” börjat vakna till liv. Visserligen inte med någon stor hetta. Oljeutvinningen sjönk visserligen under 2009, men det tolkades som en effekt av att Lehman Brothers hade gått omkull året innan.
Idag vet vi att det under 10-talets första år bakom kulisserna i Bryssel fanns en medvetenhet om att Greklands problem inte skulle vara en isolerad företeelse. I rapporter som på den tiden var hemligstämplade drog man konsekvenserna av ett scenario med ett globalt BNP som inte kunde fortsätta att öka.
I de rum där detta diskuterades var det ingen som lade någon energi på att ifrågasätta fenomenet ”peak oil” eller om planetens resurser redan var överutnyttjade. Nej, i dessa analyser handlade det om att gilla läget. Det var ställt utom allt tvivel att ekonomin inte kunde fortsätta växa. Eftersom dörrarna var stängda behövde man inte heller låtsas att grön tillväxt skulle vara en utväg. Alla fakta visade ju tydligt att en växande ekonomi och ett minskat resursutnyttjande aldrig tidigare hade kunnat kombineras.
Nej, den viktiga diskussionen, och där de inte hade några färdiga svar, var hur man skulle klara att styra en ekonomi som inte växte utan istället på ett kontr ollerat sätt krympte i storlek. Man insåg att konsekvenserna av en påtvingad lägre oljekonsumtion skulle bli dramatiska. I de kretsar, där detta på allvar diskuterades, hade man redan lämnat bekymren för bilindustrin och de nationella flygbolagen. Det var uppenbart att de aldrig skulle kunna överleva i en storlek som var i närheten av den de hade åren efter sekelskiftet.
Det som vållade mycket mer oro var den globala matproduktionen. Och i de slutna rum, där dessa diskussioner fördes, var mognaden så stor att fortsatta bidrag till grekisk tobaksodling och till småjordbruk i Norrland redan var uteslutet. Det var tydligt att de väsentliga frågorna måste lyftas långt utanför EU-nivån. Det globala jordbruket, som på den tiden krävde enorma mängder fossila bränslen, skulle inte kunna överleva. Det skulle krävas ett helt batteri av åtgärder: andra grödor, mer småskalighet och inte minst helt andra matvanor. Hur skulle det gå att byta biffen mot alger och plankton?
Flera olika scenarier spelades upp. Inget av dem tillät en växande ekonomi. De siffror som man tidigare vant sig vid, ökningar på 2–3 procent per år, skulle kanske ersättas med 5, 10 eller 50 procent i krympande BNP.
De väsentliga frågorna som kom upp på bordet var nu inte vilken prognos som var den troligaste. BNP-måttet i sig hamnade helt plötsligt i bakvattnet. Istället flyttades fokus till hur man skulle minimera de sociala konflikterna och hur hoten mot demokrati och fred skulle hanteras.
Att vi nu 2020 har en helt annan verklighet än för tio år sedan har vi många att tacka för. Inte bara den till att börja med lilla kretsen i EU-högkvarteret. Vi vet ju idag att de inte var ensamma om att ställa de svåra, men viktiga frågorna. Det fanns också, på andra platser, liknande grupperingar.
Vissa ger äran åt sekreteraren i Bryssel som i sin blogg valde att lägga ut de hemligstämplade dokumenten. Att hon efter ett kortare straff fick en martyrgloria är henne väl unt, men sanningen är förstås att det som politiker och tjänstemän i Bryssel satte på pränt, det hade redan väldigt många insett utan att ha läst några tjocka utredningar.
Stellan Tengroth?
författare till boken Tillväxt till döds
Man kan ju undra hur människan ska klara detaljstyrning uppifrån av Europa. Att vi får en tillväxt är ju ofrånkomligt när religioner styr befolkningsutvecklingen. Men hur fördelas den kakan som vi människor ska leva av?
Att lura varandra och hitta kortsiktiga lösningar på problem kan ju räcka att vissa människor löser på ren rutin, eller om man så vill kalla det, att man använder reptilhjärnan.
Förresten varför talas det så lite om detta. Reptilhjärnan är den förlängda ryggraden som utgör centrum i vårt huvud. Det vi i dagligt tal kallar hjärnan är en utveckling runt denna. Cellerna i reptilhjärnan är kollosalt effektiva jämfört med de som finns i omgivande hjärnan.
Alla funktioner vi har är kopplade till reptilhjärnan. Om våra barn fick undervisning i skolan om den funktion den har skulle man ha betydligt lättare att förstå saker och ting i livet. Ja, varför man blir ledsen eller glad o.s.v.
Det som hindrar den undervisningen är att reptilhjärnan är en del av vår kropp som härstammar från tidigare liv än när vi är människor. Och då går all religion på tok, och allt vad det skulle föra med sig.
Summan av det hela blir ju att samarbete mellan människor är det som för mänskligheten framåt. Själviska tankar typ det som drabbat Grekland, är kortsiktigt och ohållbart. Men vi har ju flera Europeiska länder som är inne på dessa tankegångar. Det verkar ju som många i det fallet är egoister. Ja, tänker på Tyskland som för ett år sedan beslutade att låna en biljard för att sänka skatterna. Detta var ju mer än EU:s regler tillät.
Det kanske blir vi som får betala kalaset i sista ändan. Och då kan vi ju bara konstatera att vi varit dumma.
Debatt- och insändarsidorna ger läsarna chansen att diskutera, kritisera och berömma företeelser i vardagen. Mitt namn är Tobias Hjelm, jag är debattredaktör med uppgift att se till att så många som möjligt kommer till tals.
Tobias Hjelm
tobias.hjelm@bt.se
Telefon: 033-700 07 85
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
