Tiggeriförbud är ett hot mot äganderätten

Moderaternas nya förslag till totalt nationellt tiggeriförbud hotar underminera den privata äganderätten i dess kärna. Äganderätten är en naturlig mänsklig rättighet som skyddas av såväl regeringsformen som av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Den har många gånger aktualiserats i relation till tiggerifrågan. I synnerhet har detta gällt fastighetsägares svårigheter att få hjälp med att avhysa tiggare från sin egendom i fall då tiggeriet hindrat verksamheter eller på annat sätt stört fastighetsägaren. Det säger sig självt att i ett ordnat samhälle måste det finnas normer för hur, när och var tiggeri alls får bedrivas samt effektiva medel för att upprätthålla dessa regler. I dag är det illa försörjt med bådadera. Moderaterna, och andra partier, gör rätt i att söka lösningar på dessa problem.

Men frågan om tiggeri berör också frågan om äganderätten ur en annan aspekt, som Moderaternas nya förslag inte verkar ta hänsyn till. Det beaktar inte att med äganderätten följer också en rätt att inom det legitimas hank och stör göra som man vill med sin egendom. Kontroll, besittning, rådighet, förfogande – juridiken och politiken har många sätt att närmare beskriva äganderättens effekt visavi det ägda. Men en av de mest grundläggande sakerna är i alla lägen ägarens rätt att ge av det han äger till någon annan. Till exempel en medmänniska i nöd. Det är märkligt att just Moderaterna inte verkar förstå detta. Partiet har ju alltid värnat äganderätten.

Man kan naturligtvis diskutera till domedag hur många av dem som tigger som verkligen är i nöd och hur mycket det egentligen hjälper att skänka av det man har till dem. Men poängen här är att det är just min äganderätt som ger mig rätten att själv bestämma huruvida medmänniskan framför mig behöver min hjälp här och nu. Eller inte. Det är min äganderätt som gör att jag har något eget jag kan ge - och rätt att bestämma när och till vem jag ger. Att hindra detta är ett intrång i min äganderätt.

Detta är inte nya tankegångar. Redan Aristoteles, kyrkolärare som Clemens av Alexandria och Basilius den Store samt skolastikens naturrättsteoretiker såsom Thomas av Aquino var helt på det klara med det enskilda ägandets betydelse för att kunna hjälpa medmänniskor i nöd. De utvecklade till och med detta som en av själva grunderna för den privata äganderätten som naturlig rättighet. Deras insikter står sig än i dag. Det är bara vissa socialister som tror att det är berömvärt att ge bort av andras egendom, eller att beröva alla rätten till privat ägande så att, som Leo XIII konstaterade, det enda som till sist delas lika är eländet.

Men måste det inte till övergripande politiska och strukturella lösningar på de problem som manifesterar sig i tiggandet på våra gator och torg? Jo, naturligtvis. Men exakt vilket sådant förslag eller vilka sådana åtgärder förhindras det minsta av att jag med det jag äger hjälper den konkreta människan rakt framför mig, här och nu?

Så skydda ägandet från otillbörliga intrång. Skapa och upprätthåll de regler som behövs för när, var och hur tiggeri är tillåtet. Men den dag staten förbjuder människor att be varandra om hjälp, och den dag då det förbjuds att vi tar av det vi äger för att hjälpa andra, det är en dag då vi lämnat civilisationen bakom oss.

Lars F Eklund, fil lic