Debatt

Tala mer om syskonmisshandel

Misshandel Artikeln publicerades
Foto:

I somras kunde man läsa om två grova fall av syskonmisshandel i media. Det ena händelsen rörde en 17-åring pojke som utnyttjat sin två år yngre syster sexuellt i flera år, den andra om en 16-åring flicka som knivskurit sin 9-årige lillebror i ansiktet.

Dessa omnämnanden är dock bara toppen på isberget. De flesta som blir angripna av ett syskon får aldrig något erkännande i medierna.

Sällan är det kanske också lika dramatiskt som i de ovan nämnda företeelserna. Ändå är vi många som lider av efterverkningarna av syskonmisshandel.

Detta fenomen vållar stor smärta bland både vuxna och barn i form av en ofta livslång psykisk ohälsa. Barn med någon form av funktionshinder är extra drabbade. Ändå talas det väldigt lite om denna problematik ute i samhället. Därtill fortsätter övergreppen ofta i vuxen ålder.

Några siffror på hur många som är utsatta i Sverige finns tyvärr inte, men förmodligen rör det sig om åtskilliga fall. Vad man emellertid vet är att det är betydligt vanligare än annat familjevåld.

Det allra vanligaste är att det är äldre barn som utsätter sina småsyskon för misshandel, men det motsatta förekommer naturligtvis också. Indikationer pekar dessutom på att det är något vanligare att pojkar misshandlar sina syskon än att flickor gör det. Flickor är också mer utsatta för syskonmisshandel än pojkar.

Syskonmisshandel handlar om makt och kontroll. Orsaken sägs vara förakt och avund. Många offer å sin sida vittnar om den känsla av maktlöshet de upplever under och efter misshandeln.

Det finns tre former av syskonmisshandel: fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Övergreppen kan förekomma var för sig, men kombineras många gånger på ett eller annat sätt. Alla tre former av kränkningar innebär dock ett psykiskt lidande för offret. Det är dessutom vanligt att mentala ärr och skador efter syskonmisshandel sitter i hela livet.

I dag är likväl den gängse uppfattningen ute i samhället fortfarande att syskonbråk eller syskonmobbning är något harmlöst. Att det är så barn kommunicerar med varandra helt enkelt. Andra menar att det bara är ett sätt för barn att lära sig konflikthantering.

Dessa uppfattningar leder dessvärre till att samhället inte tar det lidande som offer för syskonmisshandel utsätts för på allvar. Det faktum att de kränkningar som sker mellan syskon många gånger skulle resultera i en polisanmälan, om det skedde mellan två vuxna främlingar, säger mycket.

Jag kan därför inte låta bli att undra varför samhället inte tycker att det är viktig att barn, i de fall där syskonet är förövaren, har rätt att känna sig fredade.

Helén Varenius, föreläsare, författare, coach