• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Skolpolitik byggd på en fabricerad verklighet

Debatt 2009-02-06 | Uppdaterad 2009-02-06

Folkpartiet, främst genom sin partiordförande tillika Sveriges utbildningsminister Jan Björklund, lät före och under riksdagsvalet göra gällande en rad osanningar om den svenska skolan. När dessa påståenden, om i huvudsak elevers kunskaper i matematik och naturkunskap, ordning och uppförande granskades, fanns inte särskilt mycket vetenskaplig forskning på området som kunde tjäna som underlag för att sätta in disciplinära åtgärder eller andra av Folkpartiet begärda skolreformer.

Föreställningen om en skola med ”världens största ordningsproblem” (Björklund, Skolakuten 12/12 2006), där elevers kunskapsresultat i naturvetenskap och matematik ligger ”långt ned i tabellerna” eller ”på den undre halvan av tabellerna” (Björklund, DN 7/7 2005, 30/5 2006), hör till en institutionaliserad fiktion – den speglar inte den svenska skolan.

SR:s utbildningsprogram ”Kris i skolan?” (24/8, 31/8 2008) bringade klarhet i förutom citaten som nämns här ovan, också i ”siffrorna visar att svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än elever i något annat industriland” (Björklund, DN 7/7 2006), genom att hänvisa till undersökningen PISA 2003.

?Fler uttalanden från utbildningsministern går att finna, men det som här står i blickpunkten är det faktum att flera etablerade medier gravt misstolkat och inför en bredare allmänhet, utifrån en sammanfattande rapport från Skolverket, 30/1, gällande kunskap och ordning i den svenska grundskolan, fört fram felaktiga meningar i sakfrågan (”Björklund får rätt av Skolverket”, SvD och Sydsvenskan 30/1).

Rapporten söker slå fast att utbildningsministern kan hämta stöd hos Skolverket för sina många befängda påståenden. Rapporten finns att läsa på Skolverkets hemsida, och den är läsvärd eftersom den, för det första, inte i något hänseende ger Björklund rätt. För det andra är den ett politiskt beställningsarbete av utbildningsministern (DN 30/1 2008).

Att framföra krav på ansvarig myndighet att den ska fabricera bevis för att kunna understödja den politik man för, kallas ministerstyre och är oansvarigt gentemot, i det här fallet, de barn som går i skolan. Det är också ojust, varför Björklund KU-anmäldes. För det tredje är det vid närmare läsning av rapporten uppenbart att det i Skolverkets uppdrag legat att avsiktligt räkna på ett sådant sätt att det oundvikligt lett fram till en slutsats, som tagits för sant såvida den överensstämt med regeringens skolpolitiska karta. I rapportens inledning står att läsa: ”utvecklingen [hos elever i grundskolan] ska sättas i relation till andra jämförbara länder”. Detta förebådar att de länder som har haft sämre resultat än Sverige har uteslutits från det statistiska urvalet. Då hamnar Sverige naturligtvis bland de sämre placeringarna. Men inte heller när man bortser från att urvalet har modifierats får Björklund rätt. ”Sverige ligger långt ned i tabellen” söker stöd hos TIMMS 2003 men där presterade Sverige över genomsnittet (499 mot 467 poäng) och rapportens resultat är bestående. Men då Skolverkets senaste rapport i bortsett från de länder som inte medverkat i TIMMS-mätningarna 1995, 2003 och 2005, som i huvudsak ligger under Sverige i tabellen, kan utbildningsministern påstå annat.

Sammanfattningsvis kan man, utifrån den aktuella rapporten, konstatera att: I läsförståelse ligger Sverige över snittet i samtliga mätningar. I naturvetenskap ligger Sverige över eller på snittet i samtliga undersökning utom en. I matematik ligger Sverige över eller på snittet i alla undersökningar utom två. Därför är det uppseendeväckande att flera ledande dagstidningar gör politiska ställningstaganden, som ger utbildningsministern rätt snarare än fel.

”Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sena ankomster, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk i klassrummet med svordomar som Sverige. I inget annat land är det stökigare i klassrummet än i Sverige” (SVT Agenda 5/11 2006). Också när det gällde utbildningsministerns syn på elevers ordning och uppförande åberopades TIMMS 2003 som källa. I den rapporten nämndes emellertid inget om skadegörelse, grovt språk eller svordomar. Det den däremot visades var att svenska elever, enligt tillfrågade rektorer, skolkar mycket men inte mest, vilket utgör en iögonfallande skillnad. Därtill ska nämnas att Björklund avstod från att redovisa för ordningsproblem och stök då eleverna tillfrågats. De svarade nämligen, i undersökningsmaterialet, att de kände sig tryggare än andra elever.

Skolverkets rapport låter påskina att oordning och stök är mer frekvent förekommande i Sverige än ”i många andra länder”. Då ska man ha i åtanke att den grundar sig på egenhändigt framtagna uppgifter, vilket ger till följd att komparativa studier med andra OECD-länder är omöjliga.

Det råder ingen tvekan om att Björklund inte har tagit sitt politiska ansvar. Genom att fara med osanningar har han förvanskat den uppfattning många i dag har om den svenska skolan.

Var det inte Alliansen som gick till val på att stoppa fusket?

Det offentliga samtalet kring skolan kräver nu en intellektuell och kunskapsmässig omprövning – om detsamma ska kunna leda till en aktiv utbildningspolitik i stället för en reaktiv sådan, som i dag är fallet. Att politiken närmar sig verkligheten kan inte vara ett orimligt krav.

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
Skribent nättidskriften Dagens Konflikt

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: