Debatt

Skolmedicinen bör tänka om

Debatt Artikeln publicerades

Visst finns det inom komplementärmedicin tveksamma behandlingsmetoder, som saknar erforderlig evidens, men det finns det även inom skolmedicin, skriver Karin Dahlberg, professor i vårdvetenskap.

Hälso- och sjukvården hör till de områden som ofta debatteras. Med all rätt blir tongångarna höga, det gäller ju vår hälsa, vår möjlighet att leva ett gott liv, helst utan sjukdom, men annars med sådan hjälp att livet ändå kan bli uthärdligt och rent av gott.

Ibland blir emellertid tongångarna riktigt falska, Mats Reimers debattartikel är ett sådant exempel. Med maktinnehavarens självskrivna rätt angriper han ett av få verkligt seriösa försök att öppna diskussionen om den både snäva och förstelnade syn som bestämmer vår hälso- och sjukvård. I vetenskapens namn dömer han ut vård som skulle kunna stödja människors hälsoprocesser, på ett i vissa fall både bättre och billigare sätt än vad dagens hälso- och sjukvård kan erbjuda.

Visst finns det inom komplementärmedicin tveksamma behandlingsmetoder, som saknar erforderlig evidens, men det finns det även inom skolmedicin. När skolmedicinare vet att en metod fungerar får den finnas även om den är svår att evidensbelägga, men om en komplementärmedicinare vet, bespottas hon eller han. Inom skolmedicinen finns många fall av olämpliga läkare, som till och med prickats eller dömts, men de har ändå kvar både status och respekt.

Det finns gott om skolmedicinare som, ofta mot god ersättning, utför tveksamma behandlingar av människor som med ett enkelt ingrepp tror sig kunna köpa större välbefinnande. Dessa tycks vara långt ifrån den vedertagna läkaretik som råder, men diskussionen är i det närmaste utplånad.

Om en komplementärmedicinare gör något som är olämpligt döms hela den heterogena gruppen av utövare ut, såväl de respektabla som de som skor sig på folks lidande. Min syn på detta är enkel: de oseriösa skall ut från hälso- och sjukvården, endast de med säker kunskap i bagaget skall tillåtas behandla människor i lidande.

Det mest absurda i sammanhanget är emellertid att skolmedicinen med sin relativt korta historia dömer ut all beprövad kunskap, om hur exempelvis naturen utan kostsamma kemiska processer kan erbjuda läkedom till lidande människor. Men skolmedicinen har bestämt att den säkra evidens som i många fall råder inte kan räknas med. Istället har man infört ett alternativt vetenskapligt synsätt, där bara det enkelt mätbara räknas med.

I princip måste varje patient som ingår i sådan forskning kunna uppvisa ett enda mätbart symptom, som sedan behandlas med en mätbar substans i ett behandlingsled. Därför kan exempelvis inte antroposofisk medicin eller akupunktur accepteras eftersom dessa behandlingar ofta ingriper i mera generella processer, som ökar patientens egen kroppsförmåga att ställa tillrätta sjukdomsprocesser.

Trots att man i andra länder anser att det här handlar om behandling som skapar både hälsa och välbefinnande, och ofta till ett betydligt lägre pris än vad skolmedicinen kan konkurrera med, så accepteras detta inte i Sverige.

Vi vet, med all önskvärd säkerhet, att barn som får kärlek under sin uppväxt mår bättre både som barn och vuxna än de barn som förvägras rätten till kärleksfull omsorg. Denna säkra kunskap kan emellertid inte mätas med den form av vetenskap som Reimer hänvisar till. Skall vi därför vägra ge barn kärlek?

Logiken i Reimers resonemang talar de facto för en sådan paradoxal slutsats. Sittande i en position där han representerar inte bara det skrå som både snävt och stelbent förordar vilken vård det svenska folket skall erbjudas, utan också den grupp av utövare som satt reglerna för hur evidensdiskussionen skall föras, vill han nu även stoppa den debatt som äntligen verkar ha kommit igång.

Jag har förståelse för Reimers oro för att oseriösa behandlare ges fritt spelrum. Problemet är att dessa har enorma möjligheter med de regler som idag råder, att praktisera sina skumraskmetoder i det medicinska mörker som skolmedicinen tvingat in dem i, där inget syns eller kan synas. Samtidigt som skolmedicinarna själva i full strålglans ägnar sig åt metoder som både skapar lidande och död, trots att de förstås som evidensbelagda.

Bättre vore att skapa vetenskapliga regler och principer som tilllåter säkra metoder men dömer ut de osäkra. Skolmedicinen har mycket gott att erbjuda, men det har även komplementärmedicinen. Låt oss föra en dialog med både skolmedicinare och andra utövare av läkekonst, samt med skolmedicinare och komplementärmedicinare i andra länder med en helt annan hållning än Sveriges. Vi behöver öppenhet och diskussion. För hälsans skull.

Karin Dahlberg
professor i vårdvetenskap, gästprofessor vid Linnéuniversitetet