Debatt

Sifferfokus skadar svenskt bistånd

Regeringen strävar efter att allt det som Sverige ger i bistånd måste kunna följas upp resultatmässigt. Det är utifrån ett revisionsperspektiv som biståndsminister Gunilla Carlsson vill bedriva biståndspolitiken i framtiden, skriver Per Carlsson.

Debatt

I år fyller svensk biståndspolitik 50 år. Det har varit en tid av högt ställda mål som vilat på en svensk tradition av internationell solidaritet och ett djupt och ärligt engagemang i andra länders utvecklig mot demokrati och frihet. Det är få länder som har en så fin historia när det gäller att bry sig om den långsiktiga utvecklingen i länder i nöd.

Det svenska biståndet uppgår till 35 miljarder kronor om året. Det finns en lång rad exempel där det svenska biståndsarbetet gjort nytta och hjälpt länder och människor till en bättre tillvaro. Trots denna bakgrund har den borgerliga regeringen i Sverige beslutat sig för att helt ändra kurs i den svenska biståndspolitiken. Den nya kursen kommer sannolikt att komma till uttryck i statsbudgeten nu i höst.

Syftet med förändringarna är att man vill ha en större kontroll på exakt hur de svenska biståndspengarna används. Man skall också på sikt sträva efter att allt det som vi ger i bistånd måste kunna följas upp resultatmässigt. Det är utifrån ett revisionsperspektiv som biståndsminister Gunilla Carlsson (M) vill bedriva biståndspolitiken i framtiden. Allt skall kunna nagelfaras i detalj och man måste också enligt regeringen kunna se de konkreta resultaten av biståndet för att det skall fortsätta att betalas ut.

Gunilla Carlssons synsätt ser lite tillspetast ut enligt följande exempel: En utbetalad hundralapp, en borrad brunn. En utbetalad tusenlapp för en asfalterad väg i Sahara, eller fem rispåsar för hundra kronor från den svenska biståndsbudgeten. Med ett så ytligt sätt att förhålla sig till biståndsarbete riskeras många viktiga värden att gå förlorade.

Det förflackade synsättet på biståndets funktion riskerar att försvåra det långsiktiga utvecklingsarbetet i många biståndsmottagande länder. Demokratibiståndet som används i länder med svaga demokratiska institutioner och traditioner har till syfte att stärka demokratiska processer och politiska rörelser. Det är ett uthållighetskrävande och idogt arbete som inte ger snabba mätbara resultat, men det är ack så viktigt. Det tar tid för ett land att gå mot demokrati. Det tar tid att bygga upp oberoende medier och säkerställa godtagbara villkor för journalister i stränga diktaturer.

Det tar också tid att stärka kvinnors ställning och jobba för jämställdhet i andra länder. Ingen av dessa arbetsuppgifter går med säkerhet att analysera från resultatsynpunkt. Man måste ha en längre tidshorisont innan man kan utvärdera nyttan med eller effekterna av biståndssatsningarna när man arbetar med stora samhällförändrande projekt.

Som socialdemokrat tycker jag att det är olyckligt att regeringen nu tycks driva igenom denna förändring i biståndspolitikens upplägg. Vi socialdemokrater har alltid varit för ordning och reda. Vi tycker också att det är viktigt att följa upp hur våra biståndspengar används. Det kanske också i framtiden krävs en fördjupad diskussion om var och i vilka länder vi är engagerade.

Dock är vi genom erfarenheter under årens lopp medvetna om att nästan inget biståndsarbete ger snabba resultat. Tålamod utgör biståndspolitikens själva själ och väsen. Istället för att anamma ett kortsiktigt revisionsperspektiv på biståndspolitiken bör vi även fortsättningsvis ha biståndets förändrande kraft som utgångspunkt. Framför allt kan det vara viktigt att slå fast att om man skall vara ytterst ansvarig för det svenska biståndet så bör man vara mer av idealist än ekonom.

Per Carlsson (S)
Borås