Så kan välfärden räddas

I såväl riksdagen som många av landets kommuner lyckas ingen av blocken samla ihop till en egen majoritet. Därför förs en diskussion om möjligheten att nå breda överenskommelser inom näringspolitiken och försvarspolitiken. 

Även när det kommer till vård och omsorg borde partierna kunna komma överens om en hel del. Bortom den hätska ideologiska debatten handlar nämligen många lösningar om enkelt sunt förnuft.

Äldreomsorgen är ett uppenbart exempel. Nästan all syre har slukats av en debatt kring att förbjuda eller reglera vinst. Bakgrunden är att allmänheten är upprörda över skandaler kring vanskötsel. Den uppenbara lösningen är att göra fler inspektioner över hur omsorgen drivs. En sådan reform borde intressera båda blocken, eftersom den kan lyfta kvaliteten i både privat och offentlig drift. 

Vården är ett ännu bättre exempel. När den svenska välfärdsstaten byggdes upp var en viktig målsättning att bedriva sjukvård och hälsovård. Hälsovården, som handlar om att arbeta förebyggande för att motverka framtida vårdbehov, har fallit i skymundan. Detta trots att internationella och svenska studier visar på tydliga vinster med att jobba förebyggande. Större fokus på preventiv vård är inte en fråga om vänster eller höger, utan om att prioritera resurserna rätt.

En ytterligare dimension handlar om att ge rätt vård i rätt tid. Reumatoid artrit är till exempel en sjukdom som gör att i övrigt friska människor på grund av smärta tappar arbetsförmågan. Resultatet är en produktionsförlust på 92 000 kronor per år och patient. En ny generation läkemedel kan återställa arbetsförmågan och minimera smärtan hos många. De nya medicinerna delas mycket riktigt ut. Men patienterna får dem i regel först efter att ha väntat många år, och på grund av smärta hamnat utanför arbetsmarknaden. 

På samma sätt har merparten av dem som har allvarliga hörselproblem i Sverige inte fått de implantat som gör att de kan höra. Anledningen är att operationen är dyr. Samtidigt sammanhör svag hörsel med att människor tappar fästet på arbetsmarknaden, exkluderas socialt och utvecklar depression och andra sjukdomar. I båda fallen kan en tidig hälsoinvestering översättas till fler år i arbete och mindre behov av framtida offentligt stöd. Det är inte ideologi, utan dumsnålhet, som kommer i vägen.

Fler inspektioner, ökade satsningar på preventiv vård, minskade vårdköer och större öppenhet för innovationer har en sak gemensamt. Det är lösningar som, om rätt utformade, kan leda till både bättre välfärd och långsiktiga besparingar. Det är också lösningar som närmast alla partier borde kunna skriva under. Just därför ses de som ointressanta i svensk politik.

Politikens logik har under valrörelsen varit enkel: om det inte finns tydliga konflikter mellan partierna kring ett förslag är det ointressant.

Efter valet måste vi tänka annorlunda. Politikerna måste vinna väljarnas förtroende genom att sätta sig ned och fundera över vilka förbättringar som de faktiskt kan enas om.

Nima Sanandaji teknologie doktor och författare av boken ”Aktivt åldrande – vägen till fler friska år”