Debatt

Reinfeldt blir aldrig en ny Erlander

Debatt
Foto:

Moderaternas arbetslinje under Reinfeldt handlar om att med sanktioner och myndighetskontroll tvinga ut både sjuka och arbetslösa i arbetslivet på vilka villkor som helst, skriver Anders Österberg och Arne Kjörnsberg.

Artikeln publicerades 3 mars 2010.

För en tid sedan sade Fredrik Reinfeldt att hans förebild var Tage Erlander. Så konstigt det är, moderater gillar socialdemokratiska ledare först när de är döda. Vi känner igen det. Gösta Bohman hyllade på 1970-talet Per Albin Hansson och satte bilden av honom mot Olof Palme. Palme blev inte svaret skyldig. I en klassisk replik läste han högt ur folkhemstalet från 1928. 
”Vid högtidliga och för övrigt även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna om samhället – staten, kommunen – såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet. Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner inte till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser inte den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad. Den starke trycker inte ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”.  På det sättet visade Palme att Bohman inte hade en aning om vad han pratade om.

Nu försöker Reinfeldt frammana bilden av sig själv som en ny Tage Erlander, som en landsfader. Han kommer aldrig att lyckas med det. Han blir aldrig som Erlander. Skälet är naturligtvis att moderatledaren står för en helt annan politik. Den bärande tanken i Erlanders politik, liksom i Per Albin Hanssons, var att människor skulle hålla samman. Det var det som var grunden för välfärdssamhället. 
Reinfeldt gör tvärt om. Sätter de som har ett arbete mot de som är arbetslösa. De som är friska mot de som är sjuka. De unga mot de äldre. Stad mot land.  I Erlanders Sverige behövdes inte ökade klyftor för att bygga landet – tvärt om – Erlander arbetade alltid för att minska klyftorna.   

Vi vill illustrera med två citat. ”Det går inte att göra stora samhällsreformer utan att människor kommer i kläm”, säger Fredrik Reinfeldt som försvar för jakten på sjuka.
Tage Erlander hade en annan syn på reformer. Han formulerade sig så här: ”Vi vägrar att lasta bördan på den enskilde. Framsteg kräver omställning och förändring. Det är det pris vi får betala och det gör ju för övrigt inte tillvaron mindre spännande. Men den enskilde har rätt till trygghet även i föränderlighetens samhälle”.
Den socialdemokratiska arbetslinjen på Tage Erlanders tid handlade om att ge dem som blev av med arbetet, när gamla industrier slogs ut, möjlighet till utbildning och kompetens för nya jobb. Kopplat till det en politik för att underlätta investeringar i framväxande branscher, som gav nya arbeten och bättre löner. 

Moderaternas arbetslinje under Reinfeldt handlar om att med ekonomiska sanktioner och en myndighetskontroll, på och ibland över gränsen till förmyndarskap, pressa och tvinga ut både sjuka och arbetslösa i arbetslivet på snart sagt vilka villkor som helst. 
Det grundläggande i den Borg-Reinfeldtska modellen är nämligen att de nya jobben bara kan komma i lågproduktiva servicesektorer, med dålig lönebetalningsförmåga. Därför måste man skapa ett ekonomiskt tryck, närmast tvång,  på människor att ta de jobben på i stort sett vilka villkor som helst.

Det vårt land behöver är att i verklig mening återvända till arbetslinjen. Den riktiga, den erlanderska arbetslinjen. Den som innebar att man stärker människors möjligheter att få arbete, med en bra lön och en trygg anställning. Det handlar om att återskapa möjligheterna att få arbetsmarknads- och yrkesutbildning, men det krävs mer. Med dagens annorlunda och hårdare utslagningsmekanismer krävs åtgärder inom vård och rehabilitering och då talar vi om något helt annat än Husmark Pehrssons misslyckade ”rehabiliteringskedjor”.
Reinfeldt och Erlander. Det handlar om helt olika ideologier – solidaritet eller egoism. Det är därför förslagen att möta dagens utmaningar blir helt olika. Ska vi hjälpas åt eller skall var och en tvingas klara sig själv?

Dock – en sak står alldeles klar.  Fredrik Reinfeldt blir aldrig någon ny Tage Erlander. Den viktigaste orsaken är kanske att Reinfeldt inte ens spelar i samma division. Tage Erlander var inte en person som någonsin skulle kalla sig själv landsfader och han skulle aldrig hålla ett sådant tal som Reinfeldt höll på moderatstämman. Erlander kunde nämligen det gamla ordspråket. Högmod går före fall. 

Anders Österberg
förbundsstyrelseledamot SSU

Arne Kjörnsberg (S)
fd riksdagsledamot och ordförande i finansutskottet