Miljöregleringar är nödvändiga

I onsdagens BT kommenterar ledarskribenten Johan Söderström att regeringen nu ger forskningsstöd till GM för att utveckla nya bränslen till personbilsmotorer. Han avslutar sin ledare:

”Marknadstänkande kan vara nog så klimatsmart som påtvingade utsläppsmål och riktade skatter.”

Tror han verkligen på detta? Anledningen till att GM liksom alla deras konkurrenter nu satsar på nya bränslen är väl ändå en kombination av regleringar och marknadskrafter.

I Sverige har vi genom politiska åtgärder för länge sedan sett till att bensinpriset är flerfaldigt högre än dess produktionspris, i andra europeiska länder har man så småningom kommit ikapp oss, i USA har så sakteliga miljömedvetenheten också börjat vakna. Varje bilföretag med självbevarelsedrift inser att ytterligare bensinskatter är att vänta, att de fossila bränslena kommer att drabbas av ständigt ökade miljöavgifter. Och det är ju detta som driver på forskningen, en kombination av politiska åtgärder och marknadens anpassning.

Katalysatorn är ett utmärkt exempel. Det är ju inte alls länge sedan som bilarna, förutom koldioxid, också släppte ut åtskilliga giftiga gaser som kolväten, kolmonoxid och kväveoxider. Ingen affärsmässig drivkraft, inget marknadstänkande eller industriledare med dåligt samvete visade några tendenser att lösa detta förgiftningsproblem. Men på 1960–70-talet skärpte de kaliforniska myndigheterna avgasreningskraven så hårt (och ”orimligt”?) att man tvingades att hitta på något. Lösningen blev lika enkel som genial, den katalytiska reningsprocessen. Den finns nu alla personbilar, är såväl billig som oerhört effektiv. Vad drev fram denna innovation? Svaret är: Myndighetsregler i kombination med marknadskrafter.

Jag är överens med Söderström att ett samhälle inte kan drivas med enbart myndighetsutövning och regleringar, men lika illa är det med ett samhälle som drivs av enbart marknadstänkande. Regleringar som ”utsläppsmål och riktade skatter” är nödvändiga. En utmärkt analys av detta förhållande görs av Karl Polanyi i boken ”Den stora omdaningen”. Boken skrevs redan 1944, men är uppenbarligen fortfarande aktuell, då ledarskribenter ännu inbillar sig att en oreglerad marknad är ett realistiskt alternativ. Polanyi studerar i sin bok hur den ohejdade marknaden i industrialismens barndom misslyckades totalt och hur därför regleringarnas marknadsekonomi blev förhärskande och framgångsrik.

Ett mer aktuellt område, där de fria marknadskrafterna visar sitt rätta jag, är i dagens Kina. Visserligen är Kina officiellt ett ”socialistiskt” samhälle, men bortom den officiella retoriken har marknadskrafterna släppts lös, ohejdade med förskräckliga resultat: människoförnedring i industriell revolution, offrade människoliv i dåliga arbetsmiljöer och miljömässiga felsteg i en accelererande kolkraftsexpansion. I avsaknad av fackföreningar och andra demokratiska institutioner blir marknadskrafterna livsfarliga, precis på samma sätt som de var i Europa i industrialismens barndom på 1700 och 1800-talen.

Våra mänskliga svagheter, vår fåfänga och prestige, makthunger och inskränkthet är livsfarlig i kombination med dagens tekniska möjligheter. Den tekniska utvecklingen, globaliseringen och maktkoncentrationen utökar ju hela tiden människans möjligheter att göra fatala misstag som blir allt svårare att rätta till. Dessa förhållanden kräver att vi har demokratiska institutioner, där många människor får komma till tals, där många diskuterar för att öppna de inskränkta perspektiven. Demokratiska institutioner ger förutsättningar för en vidsyn, eftertanke och blick bortom närmaste kvartalsrapport.

Inom de gränser som vi i demokratisk ordning bestämmer så kan sedan marknadskrafterna få spela fritt för att utnyttja den kreativitet och arbetsglädje som konkurrens och utmaningar ger. Men, ju större skada människan med sina tekniska hjälpmedel kan göra, desto viktigare blir regleringarna.

Thomas Svensson

miljöpartist

***

Svar: D et är fascinerande att se hur en mening, ja i själva verket två ord ”nog så” kan väcka sådana reaktioner hos Tomas Svensson. Andemeningen med texten var just att lyfta fram den effektiva kombinationen av ”regleringar och marknadslösningar” för att använda Svenssons egna ord. Ingenstans står det att jag är för eller tror på att marknaden ensam skall klara av att lösa växthuseffekten eller andra miljöproblem.

Och vem kan med hedern i behåll påstå att Kina utgör ett framgångsexempel ur miljösynpunkt?

Johan Söderström