Debatt

Låt de boende köpa husen

Bostadspolitik Artikeln publicerades
Tunnlandsgatan, Hässleholmen, en gråvädersdag.
Foto: Petter Trens
Tunnlandsgatan, Hässleholmen, en gråvädersdag.

Det är miljonprogramsområdenas ägandeformer och miljöer som gör dem impopulära, inte arkitekturen i sig. Upprustningar skapar högre hyror, så att människor med lägre inkomster tvingas flytta, konstaterar arkitekten Jerker Söderlind.

Miljonprogrammets bostadsområden skapades enligt en centralistisk ekonomisk modell, styrd av statliga regelverk och subventionerade lån till byggbolag, inte utifrån enskilda människors önskningar. Mångfalden av små byggbolag före andra världskriget ersattes av kommunala och privata byggjättar.

När detta byggande visat sig vara ett misslyckande – utifrån aspekter som trivsel, trygghet och skönhet – har stat och kommuner försökt åtgärda problemen med samma centralistiska metoder. Skattepengar har slösats bort på projekt där poliser, tolkar, socialvårdare och arkitekter med visserligen goda ambitioner har försökt ”hjälpa” de maktlösa genom allt från planteringar och ny fasadfärg till övervakningskameror och energibesparingar.

Dessa människor och områden benämns som ”särskilt utsatta”. Utsatta för vad? Ett svar kan vara: miljonprogrammets boende är utsatta för samma välmenande auktoritära, eller varför inte patriarkala, överförmynderi som tredje världens människor möter när biståndsexperter dundrar in med sina fördomar och tvärsäkra lösningar på fattigdomens problem. Men ”det går inte att lösa ett problem med de metoder som skapade problemet”.  I båda fallen heter metoden ”Centralstyrt expertvälde över ett hjälpbehövande folk som betraktas som osjälvständiga objekt utan förmåga att ta ansvar för sin egen framtid”.

Det är logiskt att lokala boendegrupper motarbetar förtätning i sina bostadsområden, eftersom ökad attraktivitet kan driva upp hyrorna medan vinsterna hamnar hos stora fastighetsbolag. De boende kan ställa frågan: Vad tjänar vi på det?

I min skrift ”Miljonprogrammet i de boendes händer” beskrivs, kanske utopiskt, men fullt möjligt alternativ till att slänga goda pengar efter dåliga. Grundfrågan är: vem ska ges rätt och möjlighet, makt och inflytande, ansvar och beslutanderätt över miljonprogrammets omvandling?

Förslag: Gör nya stadsplaner i några miljonprogramsområden. Låt de boende bli herrar och fruar i sina egna hus, genom att de får köpa hus och omgivande mark för en billig penning. Det blir hur som helst billigare än nya subventioner. Bostadsrättsföreningar eller gemensamma aktiebolag skulle ha allt att vinna på massiva förbättringar, nya kåkar vägg i vägg med den egna bostaden och fastighetsvärdehöjande parker, butiker, sportanläggningar.

En andra våg av byggande i miljonprogrammet, finansierat genom en ”Folkets Bank” skulle sannolikt ge en både folkligare och mer prisvärd arkitektur. Protester mot nytt byggande vänds till sin motsats när miljonprogrammets människor får samma initiativrätt att ansöka om bygglov på sin egen ägandes mark som Medelsvensson i sin svenska villa. Börja i Rosengård. Fyll igen planskilda korsningar och ersätt rondeller med gatukorsningar. Med vanlig företagsamhet kan Rosengårds befolkning både tjäna pengar och lösa bostadsbristen. Något att invända?

Jerker Söderlind, arkitekt, Stadsliv AB