Lämnade åt sitt öde i förorten

Jag skulle kunna tänka mig att sätta eld på bilar i förorterna, men det är väl politiskt inkorrekt? Menar du allvar, undrade mina arbetskollegor. Ja, det var en tanke jag hade för tio år sedan. Jag var helt säkert på att frustationen och utanförskapet en dag skulle explodera.

Det är vi första generationens flyktingar, och senare våra barn, som flytt krig, trauma, förtryck och politisk fångeskap som får skulden för den rådande fördelningspolitiken.

Det är vi som hade drömt om ett bättre liv för våra barn, som får bära skulden. Men det enda vi ville var att leva i en fristad där vi kunde få ett arbete och försörja oss själva, precis som alla andra i Sverige.

Som andra generationens invandrare, uppväxt med föräldrar som kom till Sverige och andra europiska länder på flykt från sitt egna land, får man ta på sig en annan roll som barn. Föräldrars språkbarriär leder till att barnen får agera tolkar, de blir förmyndare för sina föräldrar. De känner hopplöshet, drabbats av mångårig arbetslöshet och segregation.

De små barnen, senare ungdomar i förorten, är lämnade av samhället, de känner att de inte tillhör Sverige och att Sverige inte ser dem som landets egna medborgare.

De är statslösa individer med en identitetskonflikt mellan sig själva och föräldrarnas bakgrundskultur. De känner sig inte hemma i någon kultur. Sverige ser dem inte som fullbördiga svenskar och behandlar dem som främlingar och inte som jämlikar.

Är det inte så att det är svårare att få arbete när ens CV bär ett utländskt namn som knappt går att uttala eller skriva? Det är då man känner hopplöshetens verklighet, när man hela tiden får höra att man inte duger, att höra all denna statistik över hög arbetslöshet hos unga med invandrarbakgrund. En grupp som är dömda efter sina icke-svenska namn och efternamn.

Det är självklart förutsägbart att det skulle brinna i förorter, inte bara i Stockholm utan var som helst. Vi legitimerar inte våldet men man kan inte skylla allt på huliganism och kriminella. Det har skapats en underklass i förorterna som känner förtvivlan och ingen framtidstro.

Många mår dåligt av sysslolöshet, att leva på socialbidrag, att inte vara behövd. För det är väl så att alla människor oavsett hudfärg, religion, kultur vill vara behövda, eller är det bara svenskarna i landet som har detta behov?

Hur skulle det se ut om det bara var ”vikingar” som levde i förorterna med samma förutsättningar? De kanske skulle tända eld på grannens skepp som ligger förtöjd vid bryggan.

Polisens roll i detta sammanhang är mycket komplicerad. Hur kan polisen klara av att bemöta alla dessa ungdomars desperation och frustration?

Hat, våld rasistiska uttryck är inga redskap som hjälper mot våld och hopplöshet hos ungdomarna. Polisen i sitt vardagliga svåra arbete behöver bättre utbildning och regelbunden handledning.

Vi garanterar att alla föräldrar drömmer om att se sina unga bära på en vit mössa . Det behövs ett nytänkande.

Fatemeh Gosheh

konstnär, debattör, Göteborg

Dennis Nyberg

socionom, debattör, Göteborg