Läkare: Vi måste lära oss att leva med döden

Tidigare i år skrev jag en debattartikel i BT med rubriken ”Vilken vård ska jag sluta ge?” Jag fick en del återkoppling, positiv och negativ, från människor som jobbar inom vården, från patienter och anhöriga. Tack!

Och diskussionerna och besparingsåtgärder fortsätter, inte bara i Borås och i regionen, utan även på riksnivå. Några exempel: Karolinska i Stockholm drar ner, Skellefteå sjukhus har i princip stängts. Listan kan fortsättas.

Jag har varit i Tanzania under tiden och jobbat på ett sjukhus – 80 sängplatser och fem läkare för ett befolkningsunderlag i storleken av Södra Älvsborgs sjukhus, 250 000 människor. De gör ett fantastiskt jobb.

Det var en spännande och givande tid trots brister och ekonomiska begränsningar. Jag kunde bidra med mina kunskaper och färdigheter, men jag fick också mycket tillbaka: livsglädje, bekräftelse, respekt för ens arbete, tacksamhet, man känner sig värdesatt. Jag har lärt mig, att vara en bra läkare är inte beroende på resurserna man har till sitt förfogande.

Men tillbaka till situationen här. Även våra resurser är ändliga, det är en sanning vi inte kommer undan hur stora de än är. Samtidigt har vi som människor en stark vilja att leva. Någon gång har vi alla haft drömmen om att komma undan döden. Och det är sjukvården som ska hjälpa till att förverkliga den drömmen. Inte minst min egen specialitet, intensivmedicin, har stått för det. Vi ska rädda liv. Och det gör att behovet av sjukvård är obegränsat, i det stora och det lilla. Därmed hamnar vi i ett dilemma mellan behov och resurser.

Borås har en av Europas äldsta intensivvårdsavdelningar, den öppnades 1952. Under dessa år har vi lärt oss en del. Bland annat att intensivvård aldrig kan förhindra döden. Och: Vården kan även skapa lidande.

Kampen mot döden kan vi inte vinna. Men vi kan hjälpa till så att det blir en död i värdighet, utan ångest, lidande och smärtor. Frågan är inte dödshjälp eller inte. Det handlar om att acceptera att vi alla är dödliga, att döden är en del av naturen. Döden är ingen komplikation av vården eller livet, det är det naturliga slutet för oss alla. Om vi skulle lyckas att flytta fokus från att rädda liv till varje pris, till att lindra och förbättra livskvalité, skulle vi vinna mycket – för var och en som individ men även för oss som samhälle. Vi skulle kunna flytta resurser från en vård som kämpar med livsuppehållande åtgärder till en lindrande, tröstande, omhändertagande och mer grundläggande vård.

Vad som är medicinskt möjligt ska läkarna stå för. Men beslutet hur jag som patient vill ha det står man själv för. Därför är det viktigt att vi lyfter diskussionen till ytan.

Människorna jag träffade under min vistelse i Tanzania hade ett mycket mer naturligt förhållande till döden. Samtidigt hade de en nästan smittsam livsglädje. Jag undrar om det hänger ihop….

Peter Geiger, läkare inom anestesi och intensivvård