Kulturministern tar sin roll på allvar

Tills nyligen syftade ordet ”tårta” i svensk kulturdebatt på konstnären Carl Johan De Geers serie Tårtan som sändes i SVT på 1970-talet. Men nu har bakverket fått en annan mening i kulturkretsar. Efter att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, på Moderna Museet i Stockholm, försett sig med en bit av en tårta som föreställde en svart Venus, har Afrosvenskarnas riksförbund krävt hennes avgång och ”tårtgate” har dominerat medierna.

Men hennes närvaro vid World Art Day och det tal som hon höll om fri konst är bra exempel på alliansens kulturpolitik. Budskapet kan sammanfattas med att konsten måste få vara fri, staten är dess yttersta garant även när kons-ten chockerar och, till skillnad från vad Carl Johan De Geer tycker, är inte allt politik.

Svensk kulturpolitik präglades länge av socialdemokratin och dess företrädare drog sig inte för att använda kulturen i partipolitiskt syfte. När Olof Palme var kommunikationsminister, skulle den nystartade kanalen TV2 exempelvis plädera för ”ett starkt”, underförstått socialdemokratiskt, samhälle.

Idag anser många att svensk borgerlighet inte förstår sig på kultur, inte heller när man är i regeringsställning. I en intervju med journalisten Anita Kratz beskrev Fredrik Reinfeldt det som ”en känsla av att man i kulturens värld inte blir så kramis och tjenis med politikens främsta företrädare”.

Borgerligheten bestämde sig tidigt för att låta kulturen vara självständig och Lena Adelsohn Liljeroth delar den inställningen. Det innebär att när kulturministern gästar ett evenemang, kan det förekomma kulturyttringar som är provokativa eller rent av smaklösa. Men skulle hon säga att ett specifikt verk är smaklöst och lämna lokalen, skulle hon bryta mot grunden för sin politik och utöva en form av ministerstyre. Hon var på Moderna Museet i egenskap av minister och inte som privatperson.

De som anser att hon ”borde ha gjort något” bör påminnas om när israels ambassadör Zvi Mazel förstörde en installation på Historiska Museet. Skulle kulturministern ha följt ambassadörens exempel, eller bör kulturdepartementet i fortsättningen kräva en detaljerad beskrivning av varje konsert, konstverk och teaterföreställning som hon bevistar i kraft av sitt ämbete?

 Hennes agerande vid besöket på Moderna Museet visar att hon tar sin roll på stort allvar. Kulturpolitiken skall vara fri och obunden. Hennes kritiker vill göra gällande att hon styr kulturen. Detta visar att hon inte gör det och skulle hon ha lytt Afrosvenskarnas riksförbund hade hon styrt den.

Det står dem fritt att kräva hennes avgång, men hon behöver inte lyssna på kraven. När hon har tid bör hon dock förklara grunden för en borgerlig kultursyn, att konsten måste få vara fri. Ett första steg till att motverka styrningen av konsten är att låta kulturministern i kraft av sitt ämbete besöka evenemang där det visas konst som är provokativ, osmaklig och, som i fallet med tårtan, riktigt dålig.

David Lindén

doktorand i historia