Klassklyfta i digitalsamhället

Banker och butiker som vägrar hantera kontanter, internetbanker och betalning med Swish, krav på e-legitimation och myndigheter som för sina tjänster hänvisar medborgarna till internet och hemsidor lämnar i dag omkring en miljon svenskar utanför. För många är internetabonnemangen och köp av avancerade telefoner ekonomiskt oöverstigligt. Följden av datoriseringen är en ny växande klassklyfta och ett betydligt mer sårbart Sverige.

För ett samhälle som gör anspråk på att stå för demokrati, öppenhet och alla människors lika värde måste allas möjlighet att ha enkel tillgång till grundläggande service vara en av grundbultarna. Möjligheten att också utan avancerade tekniska apparater lätt kunna nå allt från kommunala och statliga myndigheter till vård och viktig samhällsinformation borde vara garanterad. Så är inte längre fallet. I samma takt som servicen blivit allt mer internetbaserad har kontorsnäten glesnat. Den del av befolkningen som av olika skäl står utan tillgång till den nya tekniken med skogen av poddar, appar samt elektroniska betalmedel har steg för steg förvandlats till en bortsopad restpost i samhället.

”Utvecklingen av datorsamhället ställer krav på det offentliga att hitta lösningar, så att ingen ställs utanför.”

I många delar av Sverige är det i dag förenat med rejäla svårigheter för den som inte kan sköta sina ärenden över nätet, utan antingen vill eller måste göra personliga besök. En service som till exempel bankerna har inte bara glesat ut sina kontorsnät, utan dessutom på flertal ställen slutat hantera kontanter. Kunden hänvisas till internetbanken, kontokort och uttagsautomater. Trots att de av Riksbanken utgivna sedlarna och mynten är det enda lagstadgade och giltiga betalningsmedlet i Sverige vägrar inte bara banker utan också allt fler affärer och utförare av tjänster, som till exempel kollektivtrafik, att befatta sig med landets mynt och sedlar.

Den som inte kan bruka swish, kort eller betala genom mobiltelefon hamnar utanför. För bankerna borde det till bankoktrojen – tillståndet att överhuvudtaget få bedriva bankverksamhet i Sverige – vara ett lagstadgat tvång att alltid hantera kontanter. Likaså borde det för all handel och annan verksamhet vara tvingande att alltid acceptera betalning med mynt och sedlar.

Samtidigt som den ekonomiska serviceklyftan mellan den som har tillgång till dator, smart mobil och internet och den som står utan vidgas, minskar även möjligheten för den som står utan att ta del av såväl politisk som annan viktig samhällsinformation. All den debatt som förs på sociala medier och den information som sprids över internet förblir otillgänglig. För att till exempel få fördjupade kunskaper från program och reportage i radio och tv krävs tillgång till internet. Hänvisningar till nätet blir allt vanligare. För den utan internet ligger materialet begravt i onåbara poddar och appar.

Även för information från statliga och kommunala myndigheter hänvisas allt oftare till internet och hemsidor. I ett samhälle där allt från styrning av infrastruktur till olika former av information, ekonomiska transaktioner, kommunikationer med allt från brev och meddelanden, till den enskildes möjlighet att köpa biljetter, förutsätts en smart mobil och internet. Medborgarnas möjlighet att ha tillgång till tekniken måste bli en central politisk fråga. Det blir i längden orimligt att kräva att alla enskilda medborgare ska tvingas lägga tusentals kronor på abonnemang och ny teknisk utrustning för att kunna vara delaktiga i samhället.

Utvecklingen av datorsamhället ställer krav på det offentliga att hitta lösningar, så att ingen ställs utanför. Hur den lösningen ska se ut måste bli en fråga för nästa regering. Med den hastighet som digitaliseringen fortskrider hastar det att få fram en lösning där ingen medborgare lämnas utanför. Krafttag krävs nu mot det digitala utanförskapet.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker