Debatt

"Hur kan antalet invandrare vara ett problem?"

Debatt

Det har duggat tätt med häftiga reaktioner kring Olle Engströms debattartikel. Det finns flera meningar och beskrivningar i artikeln som jag, som liberal inte kan ställa mig bakom.

Artikeln publicerades 1 juni 2013.

En del beskrivningar förstår jag överhuvudtaget inte. Jag häpnar. Det saknas nyanser och det finns tydliga brister i analysen och förståelsen av orsakssammanhangen bakom upploppen i Stockholmsområdet.

Alla former av våldsanvändning för att göra sin röst hörd eller allmänfarligt beteende måste vi självklart ta avstånd ifrån.

Men hur kan antalet invandrare som kommer in i landet vara ett problem?

För mig är alla välkomna. Vi svenskar av europeiskt ursprung får inte glömma de stora migrationsströmmarna från vår egen kontinent under 1900-talet.

Vi talar om miljoner människor som sökte en framtid i andra utomeuropeiska länder. Svårigheterna uppkommer i mötet i vårt samhälle.

För att finna en mer balanserad förståelse av utmaningen med inkludering, så får vi tänka oss en skala av många olika orsaker och samband.

Bostadssegregation, arbetslöshet, brister i utbildning, socialt etniskt nedärvt utanförskap i form av djupgående rädsla, kultur och språkproblematik, religiösa sociala strukturer, nedärvt utanförskap i vålds och förtryckarregimer, runtomkring i världen.

Utmaningen med att olika etniska grupperingar, i den bästa av världar, ska kunna bilda en gemensam samhällskropp är betydligt djupare och svårare än vilka partier som sitter vid regeringsmakten.  

Olle Engström berör familjelivets område i sin artikel. Hur än familjen ser ut, så har alla vi som är föräldrar ett långtgående ansvar för våra barn.

Vi ska ge dem det som de behöver i form av en trygg uppväxt. I den meningen är det ointressant vilket etniskt ursprung någon möjligen kan ha.

Det är lika ovidkommande om det är en mor eller far, eller båda, vilka axlar någon slags familjeauktoritet.

Jag har samma skyldighet som förälder att avstå från vin en fredagskväll för att köra eller hämta en son eller dotter ute i nöjeslivet som en invandrarfar har att hjälpa sin son eller dotter komma hem när han eller hon är ute med kompisar.

Vem har rätt att värdera någons familjemoral överhuvudtaget utan en personlig inbjudan? Kraften i det samlade politiska avståndstagandet från Olle Engströms artikel går inte att ta miste på. Varje politiker har sitt personliga ansvar för vad man säger och ger uttryck för.

Tyngden och styrkan i den nu uppvisade, tvärpolitiska samsynen kring värdegrunden i invandringspolitiken, borde riktas in mot ökat socialt umgänge, öppnade vyer och ett respektfullt ömsesidigt meningsutbyte med våra invandrare. Det är i första hand ett kollektivt ansvar och inte ett politiskt. Däremot så har politiken många arenor att verka på, som kan befrämja detta.

En inkluderande och lärande livsmiljö som Folkpartiet liberalerna inbjuder till är ett ömsesidigt möte på lika villkor mellan svensken och iraniern, irakiern, syriern eller somaliern.

Det är hög tid att vi som kommer från en historia med en tillvaro med långvarig fred och med en högt utvecklad levnadsstandard, kliver ner från den bergstopp av högmod vi befinner oss på.

Det är nu tiden är inne, då vi får anstränga oss ännu mer, för goda samtal och givande internationella möten med våra vänner från när och fjärran, privat och i politiken.

Det är i första hand givande samtal och möten, utan över och underordning, som kan minska på rädsla och desperation hos unga såväl som äldre människor vilka saknar eller söker vägledning, hopp och framtidstro.

Jan Hyllstam (FP)
Borås