Debatt

Healing i vården är inget hokus pokus

Debatt Artikeln publicerades

Jag driver inte frågan om att införliva något revolutionerande i vården. Det råkar bara vara så att BT sökt upp mig och ställt frågor som i sin tur skapat stora rubriker.

Jag kan inte ljuga och säga: Nej, jag vill inte att min behandlingsform ska bli tillgänglig inom vården. En sådan dröm har nog varje terapeut. Men jag driver alltså ingen sådan fråga inom primärvården.
Jag står fullständigt bakom överenskommelsen mellan MP, S och V och anser att de eventuella komplementärmetoder som i framtiden kan komma i fråga inom den etablerade vården måste vara väl beprövade och ha vetenskapligt underlag, och mer forskning behövs.

Energimedicinen – teorin bakom healing –- menar att allt består av energi på olika frekvenser, inklusive människan. När livs-?energin strömmar starkt och fritt inom oss mår vi bra, men negativa känslor/upplevelser och tankemönster kan skapa blockeringar. Varaktiga blockeringar som hindrar livsenergins flöde gör att vi lättare blir sjuka. En healer förmedlar ny frisk livsenergi, som får skjuts på flödet och löser upp blockeringar. Det sätter igång processer som kan leda till naturlig självläkning och ökat välbefinnande.

Hur kan en sjuksköterska använda en komplementärmetod? Enligt sjuksköterskeetik ska sjuksköterskan aktivt utveckla omvårdnad, samt sprida och använda forskning relaterad till omvårdnad.

Efter arbetet med min examinerande litteraturstudie Healing som omvårdnad – ett komplement inom den etablerade vården för 13 år sedan, anser jag inte att det är etiskt försvarbart att tysta ner den kunskap jag fann. Jag upptäckte att healing funnits integrerat inom vården bland annat i USA och England under flera decennier. Men – de kallar det för något annat, till exempel Therapeutic Touch, en metod som Krieger utvecklade för sjuksköterskor och har forskat kring sedan 1970-talet. USA har till och med en omvårdnadsdiagnos kallad Störningar i energifältet. I Norge kallas healing för Terapeutisk beröring och är även där tillåtet inom vården.

Kritiker hävdar förstås att forskningen inte räcker till övertygande bevis. Studierna är ofta små, då ekonomin begränsar. Dessutom har det av tradition endast varit kvantitativa studier (objektiva, mätbara) som räknats som riktig forskning. Men energimedicins-ka metoder fokuserar på människans helhet – inte på enstaka kroppsdelar. Då blir en kvantitativ studie missvisande, då den bara koncentrerar sig på enstaka resultat, och missar när patienten fått ett ökat välbefinnande inom andra områden som studien inte är riktad mot.

Det är först på senare år som den kvalitativa forskningen (subjektiv, upplevelser) har börjat vinna status. En kvalitativ studie som fångar in patientens upplevelser inom alla områden visar ett utförligare resultat. Fler sådana studier behövs.

En ledamot i HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd), som är insatt i forskning kring healing, berättade för mig att det finns så mycket forskningsunderlag att HSAN skulle få svårt att förneka att metoden bygger på vetenskap. En utredare på Socialstyrelsen svarade på frågan om vad som ska anses rymmas under vetenskap, att resultatet ska ha publicerats i en vetenskaplig tidskrift. Detta faktum gäller för flera av de studier jag hänvisar till, men frågan kvarstår ändå hur många studier som behövs, vem avgör och när avgörs det?

Då väljer jag att göra det som känns rätt för mig, att erbjuda människor en omvårdnadsmetod som hjälper dem att öka välbefinnandet, men utan att lova någon bot för det ena eller andra.

Gun Moss Bjerling