Gud kontra Higgspartikeln

Under rubriken ”Spår av skaparen” skriver Ivar Gustafsson och Per Ewert från högerkristna Claphaminstitutet m.fl. i BT (18 okt) om Gud och den så kallade Higgspartikeln – en ännu icke observerad partikel vars existens förutspås av modern partikelfysik. Artikelns huvudsakliga budskap är att hypotesen om Guds existens är lika rimlig och kunskapsteoretiskt berättigad som fysikernas hypotes om Higgspartikeln. Kan man på indirekta grunder förutsätta det ena, borde man även kunna förutsätta det andra, resonerar artikelförfattarna.

Men att jämföra hypotesen om Gud med den om Higgspartikeln tyder på bristande förståelse av själva grundvalarna för vetenskapligt kunskapssökande och grundläggande kunskapsteori.

Låt oss till att börja med konstatera att Higgspartikeln inte är någonting som fysikerna hittat på bara för att den, som artikelförfattarna skriver, ”skulle förklara så många andra inslag i elementarpartiklarnas spännande värld”. I stället är partikeln nödvändig för att den teori som vi har idag – den så kallade standardmodellen – ska gå ihop och vara motsägelsefri. Om det funnes en enklare teori att tillgå, som förklarade allt vi idag vet om elementarpartiklarna och som inte innehöll någon Higgs-partikel, så skulle denna teori förstås vara att föredra. Poängen är att ingen fysiker idag har kunnat komma på ett sådant alternativ. Om Higgspartikeln inte existerar, så skulle det innebära enorma komplikationer för att få ihop en fungerande teori.

Partikeln införs alltså för att vi inte ska tvingas tillgripa mer komplicerade förklaringsmodeller. Detta utgör i själva verket alltid grunden när man inom vetenskapen förutsäger partiklar eller fenomen, som ännu inte observerats.

Därmed håller inte analogin mellan gudshypotesen och förutsägelsen om Higgspartikeln. För även om artikelförfattarna menar att Guds existens skulle förklara en mängd företeelser – som varför universum och vi människor finns till – så finns det ingenting i våra förklaringsmodeller som kräver att Gud måste existera för att de ska gå ihop.

Hypotesen om Guds existens – till skillnad från hypotesen om Higgspartikeln – löser inte något befintligt problem i vår teori för tillvaron.

Analogin lider även av ett värre problem: Higgspartikelns eventuella existens låter oss behålla en enklare förklaringsmodell för tillvaron än vad som annars vore fallet, medan Guds eventuella existens i kunskapsteoretisk mening enbart utgör en komplikation. För på vilket sätt förenklar det vår bild av verkligheten om vi lägger till en gud? Då måste ju denna i sin tur förklaras!

Det finns alltså bara två godtagbara skäl att i en teori införa ett objekt som man inte har något direkt observationellt stöd för (såsom en aldrig skådad partikel eller gud): objektet måste behövas antingen för att teorin ska vara motsägelsefri eller för att den avsevärt ska förenklas. Idag finns det inga observationella belägg som tyder på behovet av en gud i våra förklaringsmodeller. Att införa en gud löser inga teoretiska motsägelser och innebär heller ingen förenkling av några teorier.

Kort sagt, Gud saknar helt förklaringsvärde i den vetenskapliga bemärkelsen. Att jämföra med Higgspartikeln är därför gravt missledande.

Dessa grundläggande insikter om kunskap och teoribildning verkar dock ha gått artikelförfattarna förbi. Detta är både förvånande och beklämmande med tanke på de positioner som flera av dem innehar vid svenska lärosäten. Författarna verkar mena att man vinner något i förklaringsvärde genom att bara klistra etiketten Gud på några av vetenskapens ännu olösta problem, såsom hur livet och människan har uppstått, eller vår benägenhet att tro på absoluta moraliska värden. Men att sätta etiketter på problem förklarar ingenting.

Gåtan blir inte mindre för att man kallar den Gud.

Inte heller är det en beteckning på en uppsättning olösta problem som troende människor har i åtanke när de åkallar sin gud. De förväntar sig av guden någon sorts förmåga att ingripa i världen, till exempel att han eller hon ska höra bön (och handla därefter), kunna utföra mirakel eller ha makt att straffa de orättfärdiga. Men så länge det saknas belägg för sådana gudomliga ingripanden har begreppet Gud ingen funktion att fylla i vår vetenskapliga världsbild.

Vi vill dock inte förneka det psykologiska förklaringsvärdet av en gud. Det verkar vara ett psykologiskt faktum att flera av oss skulle känna sig betydligt tryggare i världen, och mer tillfreds med vår mänskliga belägenhet, om vi kunde vara förvissade om Guds existens. Detta utgör dock tyvärr inget belägg för att han verkligen existerar. Allt man önskar är inte sant.

Sören Holst

Doktor i teoretisk fysik

Christer Sturmark

Ordförande i förbundet Humanisterna