torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Debatt 2009-01-20
De senaste decenniernas kraftfulla politiska omställningar globalt har ytterst påverkat den nationella politiken. I synnerhet den politiska liberalismen, i de västerländska länderna, har kommit att ge uttryck för en ideologisk nyorientering mot socialkonservatism och statlig paternalism – en rörelse mot en identitetskris.
Sverige har ytterst drabbats av panikångest. Invånarna har till följd av en rad händelser i världen, med den 11 september som ett ytterligt exempel, utvecklat en patologisk rädsla för det mesta. Förevarande utveckling är dock inte unik för Sverige, den är tvärtom sprungen ur ett paniksyndrom som är allmänt förekommande i de anglosaxiska länderna, och har nått oss genom globaliseringen och den liberala demokratins spridning.
David Eberhard, överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans Sjukhus, driver en provocerande och spännande tes i sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”. Genom att erinra sig om några få i media omskrivna politiska händelser från föregående år, kan Eberhards tes med lätthet styrkas. FRA-lagstiftningen och IPRED-förslaget, återinförandet av ordningsbetyg i gymnasieskolan och en i allmänhet inhumanare rättspolitisk diskurs var resultatet av ett förment överdrivet behov av rädsla och trygghet genom först krav på, och sedan genom införandet av ökad övervakning och kontroll. Dessa nya värden och synsätt fördes utan skam fram i ljuset i en liberal kontext. Samtidigt uppenbarade sig den liberala krisens djup.
Förra årets politiska debatt i allmänhet och FRA-debatten i synnerhet gav skäl till att ta Eberhards dystopiska samtidskommentar och analys på allvar. I dag tycks hans tes applicerbar på svenska förhållanden. Men först skulle det utkämpas en angelägen ideologisk strid, innan den sista spiken i kistan var på plats. I FRA-debatten uppträdde två skilda liberala tänkesätt, och då främst på det rättspolitiska området. Dels fanns det de som med sedvanliga effektivitetsargument och genom att leverera diffusa och tveksamma hotbilder om terrorism efterfrågade mer övervakning och buggning av medborgarna. Dels fanns det de som vägrade att kompromissa med individens rätt till personlig integritet - även om det spåddes göra underverk för brotts- eller terroristbekämpningen.
Två åtskilda liberala åsiktsläger slutade i ett: den trygghetsnarkomaniska liberala falangen segrade. Därför har vi i Sverige i dag ett mer långtgående system för hemliga straffprocessuella tvångsmedel än något annat land i världen.
Det var ingen ödets tillfällighet att den regering som kallar sig ”liberal” till slut fann sig tvungen att rösta genom FRA-lagstiftningen, det är ett naturligt led i den liberala ideologin, som nu rättmätigt kan utpekas som en inkonsekvent lära.
Folkpartiet och liberalismen står inför en omöjlig kris – en kris som kräver att de antingen börjar föra en mer ideologiskt rättrogen politik eller helt enkelt stryker ”liberalerna” från partibeteckningen.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
kul att du börjat skriva debatt igen johan... ser bra ut!
Tycker egentligen allt var riktigt bra. Blir dock lite konstigt när du säger att skyddsåtgärderna är en del av den liberala naturen men samtidigt anklagar (fp) för att inte vara liberala i sitt agerande.
Som socialister måste vi peka på att det är för att den liberala ideologin har hegemoni som det är naturligt att den agerar som den gör, att det är något inbyggt och på så sätt stigmatisera uttrycket "liberal".
Frick har bitvis rätt i sin politiska analys. Dock skulle jag inte säga att det är något segnifikant för just fp utan snarare endast en del av den tydliga cementering kring den politiska mitten. Slaget om de bättre betalda arbetarna och tjänstemännen som troligen avgör vilka som sitter i Rosenbad efter 2010.
För inte lever (s) upp till de socialistiska idealen? Inte heller innehåller (m) ens en gnutta av den politiska konservatismen man tidigare erhöll i sitt parti.
Mitt resonemang blir snarare att fp endast glider med den politiska trenden vi beskådar i Sverige. En tråkig trend där ideologi inte sätts i första rummet och där de smala sakfrågorna som procentsatser i trygghetssystemen blir avgörande.
Det har talats så mycket om rödgrön röra, om kaos och motsättningar inom vänsterblocket. Men det är inget i jämförelse med vad som kommer i högerleden nu! De har nämligen haft sina smekår, med glädje över makten att kunna genomföra sina vallöften, en glädje som spridits över alla extremister i de kristna, liberala och konservativa leden. Men nu är smekåren över. Inte bara ekonomiskt utan också ideologiskt. Splittringen och besvikelsen och ilskan växer mer i högermassan, än De Rödgröna någonsin kommer råka ut för. De Rödgröna har en större möjlighet vid regeringsskifte att röra sig mot vänster och ändå behålla sina väljare, än vad regeringen Reinfeldt har att röra sig mot mitten/vänster. Ändå är de nu tvingade att göra det, dels för att inte förlora sina nya mittenväljare, men också för att deras politik inte fungerar om man vill behålla välfärd. Och DET kommer inte gillas av deras väljare.
Så vi har en blå-brunaktig sörja framför oss.
Debatt- och insändarsidorna ger läsarna chansen att diskutera, kritisera och berömma företeelser i vardagen. Mitt namn är Tobias Hjelm, jag är debattredaktör med uppgift att se till att så många som möjligt kommer till tals.
Tobias Hjelm
tobias.hjelm@bt.se
Telefon: 033-700 07 85
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
