Borås bör ordna bostäder åt tiggarna

Det är beklämmande att läsa om Borås stads behandling av tiggarna från Rumänien och se tillbaka på deras tid i Borås. Oviljan att ta ansvar och att vilja se situationen är ovärdig ett humant samhälle.

Hur ska vi annars förklara att man bestämt hävdar att man ”inte vetat” hur det sett ut i lägret hos Siinto Hämäläinen? Varför skulle det ha sett annorlunda ut där än när lägret låg i centrum? – Och Siinto Hämäläinens trädgård har ju dessutom till och med varit i tv! Hade man brytt sig hade man lätt kunnat åka ut och titta.

Sanningen är att man inte velat veta – men det är en annan sak. Det har också varit bekvämt att ha tiggarna utom synhåll och i någon mån ”omhändertagna”, så att man sluppit ta det ansvar man har som samhälle. Ett ansvar man, likt de flesta kommuner i landet, försökt undslippa genom att hävda att dessa ”utsatta EU-medborgare” är som turister och att de enda som har ansvar för deras välbefinnande är hemländerna.

Nu i november kom Amnestys senaste rapport om kränkningar av de mänskliga rättigheterna – och den är direkt riktad till bland annat Borås stad. Den hänvisar bland annat till granskningar från FN:s människorättskommitté, FN:s kommitté fört ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, FN:s rasdiskrimineringskommitté och rekommendationer från EU-rådet och slår fast att när människor i behov och utsatthet vistas här är de vårt ansvar. Som lokal representant för den svenska staten har kommunen ansvar – skyldighet – att bereda tak över huvudet, tillgång till vatten/sanitet och sjukvård, och att se till att man inte trakasseras av vare sig polis eller privatpersoner.

Att man stannat mer än sina tre månader, eller upprepat sina tre månaders vistelser gång på gång, spelar ingen roll. Det går inte att hänvisa till att de i strikt mening inte uppfyller kraven – detta enligt FN:s människorättskommitté, som redan 2016 uppmanade Sverige att ”se till att alla individer inom landets jurisdiktion, inbegripet utsatta romer som är medborgare i andra EU-länder, åtnjuter lika rättigheter utan diskriminering…med beaktande av deras situation både enligt lag och i praktiken.”

I praktiken är de här, de är i behov, de är EU-medborgare och dessutom romer, för vilka EU centralt har betonat det gemensamma ansvaret att se till att diskriminering och utanförskap bekämpas, ett ansvar som inte bara ligger på ursprungsländerna, utan varje EU-land där romer befinner sig.

Nu när vintern kommit hotas i praktiken också den mest grundläggande mänskliga rättigheten – rätten till liv – av att det svenska samhället förvägrar dessa människor rätten till bostad och skydd, vilket FN:s särskilda rapportör för rätten till tillfredsställande bostad har påpekat.

Ansvaret ligger nu hos Borås stad. Hur ämnar man bereda bostad åt dem man nu driver bort från lägret hos Siinto Hämäläinen? Var ska de bo, äta, duscha och sova den tid de behöver bli kvar i vår stad?

Hur ska deras mänskliga rättigheter tillgodoses nu, när de inte ens har tak över huvudet?

Kör man bara bort dem, utan att erbjuda någon lösning, till exempel i form av plats på långtidshärbärge, så beter man sig inte bättre än de rumänska myndigheter man så lätt hänvisar till. Då blir det svenska samhället ännu en i raden av bärare av antiziganism, ännu en instans som vägrar se, ännu en majoritet som kränker, ännu en stat som gör skillnad på människor baserat på ursprung, ännu ett samhälle där de mänskliga rättigheterna ignoreras.

För de mänskliga rättigheterna har vi inte för att vi är medborgare – utan för att vi är människor. Upp till bevis, Borås stad!

Christian Kastö, medborgare, Buzau-resenär och Amnestymedlem