Fattigdomen måste bekämpas

Varje år dör 6,9 miljoner barn under fem år på grund av fattigdom, enligt en ny FN-rapport. Det innebär i genomsnitt 19 000 barn – varje dag. Det motsvarar att hela Västra Götalands befolkning om 1 595 000 personer dog på 84 dagar. En sådan katastrof skulle vi aldrig acceptera, men vi förtränger att så många barn i världen dör av fattigdom samtidigt som tillväxten i världen ökar.

Det har gjorts mycket stora framsteg i världen, men ändå är var femte person på vår jord extremt fattig, enligt FN:s beräkningar. Med det menas att de lever på mindre än tio kronor om dagen. Trots att världsekonomin vuxit med 70 procent sedan 1990 är fortfarande en miljard människor hungriga och kroniskt undernärda – en siffra som inte förändrats trots tillväxten. Värst drabbade är barnen. Fattigdomen slår hårt mot de minsta och hårdast mot barn under fem år.

Världens rika länder kan göra mer för att bekämpa fattigdomen. Istället för att prioritera att få tillgång till råvaror och till fattiga länders marknader, borde Sverige och andra rika länder prioritera demokrati och fattigdomsbekämpning. Vi har hittills misslyckats med att tillgodose några av de mest grundläggande rättigheterna: tillgång till mat och rent dricksvatten.

Enligt en Sifoundersökning från Stiftelsen vår tids utmaningar tror två av tre svenskar, 65 procent, att antalet barn under fem år som dör på grund av fattigdom är en miljon eller färre, när det i själva verket är nästan åtta miljoner. Vi verkar ha svårt att ta till oss detta svindlande antal, som är jämförbart med hela Sveriges befolkning.

Samtidigt anser en mycket stor majoritet av svenskarna, 86 procent, att det bör fattas tvingande internationella beslut för att komma till rätta med fattigdomen. Stödet är alltså massivt för politiska förändringar med tydligare och mer bindande åtaganden för världens stater att bekämpa fattigdomen.

Biståndet måste fokusera på fattigdomsbekämpning och på att främja fattiga människors egna förmågor att lyfta sig ur fattigdom och påverka beslutsprocesser. Det är därför mycket anmärkningsvärt att biståndet i allt högre utsträckning riktas till länder i Nordafrika, där ett av flera syften är att stoppa flyktingströmmar till EU. Samtidigt minskar biståndet till fattigare stater söder om Sahara.

Den svenska regeringen måste alltid sätta fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter före svenska exportintressen. Det ”nya” biståndet som sköts av privata företag måste omfattas av samma krav på transparens och resultat som det övriga biståndet.

Regeringen bör också arbeta hårdare för att åstadkomma mer bindande internationella beslut, inte bara för att minska fattigdomen runt om i världen utan för att helt utrota den. Biståndsminister Gunilla Carlsson och utrikesminister Carl Bildt, ni har vårt fulla stöd i detta arbete.

Magnus Walan

Diakonias policyavdelning