Ett stort steg tillbaka för rovdjursfrågan
I september pulvriserade regeringens rovdjursproposition det bräckliga samförstånd den statligt tillsatta vargkommitténs betänkande presenterat knappt tre veckor tidigare. Naturvårdsmässigt förflyttades vi 20 år tillbaka i tiden.
Vargkommittén skulle bistå regeringen i utvecklingen av vargpolitiken och beakta berörda gruppers intressen. I slutbetänkandet hade för första gången ett samförstånd mellan nio organisationer uppnåtts – bland andra jägare, naturvårdare, samer, fäbodbrukare och LRF.
Det tycktes finnas en väg ut ur rovdjurskonflikterna, som trots tusentals timmar av möten och dialoger inte kunnat lösas. Utredaren Peter Egardt var extra tydlig med att kommitténs kompromissförslag måste tas i sin helhet för att inte riskera kollaps. Obegripligt nog sköt regeringen med sin proposition några veckor senare vargkommitténs förslag i sank.
Propositionen öppnar för en halvering av varg- och björnstammarna och en decimering av populationerna av järv och lodjur. Dessutom föreslås en minskning av antalet häckande kungsörnar från 600 etablerade till 150 lyckade häckningar – långt under den nya förvaltningsplanen för kungsörn som regeringen beställt (1 000 till 1 500 par). Häpnadsväckande även ur ett internationellt perspektiv, och särskilt förvånande med tanke på de mycket begränsade skador som kungsörnen orsakar. Vad ligger bakom det förslaget?
Siffrorna som presenteras i propositionen om rovdjurens referensvärden överensstämmer inte med Naturvårdsverkets rapporterade till EU-kommissionen i juni. Dessutom saknas granskade vetenskapliga rapporter för uppgifterna om gynnsam bevarandestatus – de är regeringens egna.
Det är förvånande att regeringen föreslår att riksdagen ska bestämma om antalet rovdjur och vetenskapliga metoder, vilket innebär att det regionala och lokala bestämmandet blir överkört och tvärt emot vad som nämns i propositionen. Det kan komma att kräva nya riksdagsbeslut i frågor som egentligen borde ligga på myndigheterna och på lokal nivå. Ett exempel på det är att om riksdagen tar beslut om propositionen kan närmare 2 500–3 000 rovdjur skjutas bort – utan att det diskuterats och bestämts lokalt.
Grundproblemet i rovdjurspolitiken är att jaktlagstiftningen som ska styra förvaltningen av olika arter är gammal och omodern, där problem som uppstår inte kan hanteras när en djurart ökar i antal.
För att inte fördröja det viktiga pågående arbetet med att nå samförstånd i rovdjursfrågan, och i förvaltningen av övriga djur och fåglar, bör den framtida förvaltningen ligga kvar hos Naturvårdsverket och inte överföras till en ny myndighet, som jaktlagsutredaren Håkan Larsson föreslår.
WWF har länge förespråkat en väg för att lösa rovdjursfrågan:
1) Låt Naturvårdsverket ta fram intervallet om gynnsam bevarandestatus med hjälp av en expertpanel.
2) Ge Naturvårdsverket mandat att skriva om förvaltningsplanerna för rovdjuren så att länsstyrelserna kan använda dem som grund för det praktiska arbetet.
3) En ny modern lagstiftning för förvaltning av däggdjur och fåglar som är förvaltande, långsiktig, tydlig och tar hänsyn till både djur och människor tas fram med förtur. Pågående jaktlagsutrednings planer att tidigast 2017/2018 ha en ny lagstiftning på plats tar för lång tid.
Om rovdjurspropositionen är ett sätt att bli av med rovdjursfrågan före riksdagsvalet 2014 är det enligt vår uppfattning en politisk felbedömning. Antas den av riksdagen kommer snarare konflikterna att öka. Om intentionen är att nästa år driva igenom ännu en licensjakt på varg – och kanske även järv – retar det med all sannolikhet upp väldigt många människor och spär på konflikterna och polariseringen.
Vart tog Peter Egardts förslag om en väg ut ur rovdjurskonflikterna vägen?
Tom Arnbom
rovdjursexpert Världsnaturfonden WWF
Mats Forslund
rovdjursexpert Världsnaturfonden WWF
