Den egna befolkningen går först

Beskedet om att Moderaterna vill skrota det svenska enprocentsmålet för biståndet är välkommet. Det är något jag själv argumenterat för länge, och ett av de förslag jag spelat in till partiet under de pågående budgetdiskussionerna. Moderaternas förslag innebär att det svenska biståndet stegvis ska minskas, och 2024 kommer det att vara 16 miljarder lägre än det skulle ha varit med dagens sätt att räkna. Moderaterna vill ha en utgiftsram för biståndet som sträcker sig över fyra år, på liknande sätt som gäller för försvaret, infrastruktur och forskning.

Bakgrunden är att Sverige i dag lägger en procent av BNP till bistånd. Detta betyder att biståndet med automatik räknas upp varje år, till skillnad mot alla andra utgiftsposter i statens budget. På 20 år har biståndet tredubblats. För 20 år sedan var försvarsbudgeten tre gånger så stor som biståndsbudgeten. Nu är de lika stora. I år är biståndet 50 miljarder kronor. Det innebär att Sverige satsar dubbelt så mycket på bistånd som på polisen.

Faktum är att den svenska biståndsbudgeten nu är så stor att det är svårt att hitta vettiga projekt att satsa pengarna på. En stor del pengarna fördelas därför istället via FN. Det gör det ännu svårare för Sverige att följa vart pengarna tar vägen. Inom FN finns dessutom alltför mycket korruption. Utöver detta kritiseras den svenska biståndsmyndigheten Sida för att ha mycket dålig koll på hur biståndspengarna används. Att varje år lägga ofantliga 50 miljarder till bistånd, utan att det ens finns vettiga projekt att satsa dem på, där vi vet att mycket försvinner i korruption, är orimligt. Särskilt när vi samtidigt saknar pengar till angelägna saker som att stärka välfärden, polisen och försvaret.

Med vårt förslag om nedtrappat bistånd blir genomsnittet för de kommande fyra åren i genomsnitt 42,5 miljarder per år. Vi föreslår en utgiftsram för biståndet på 170 miljarder under åren 2021–2024, vilket skulle motsvara 0,73 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Alltså en bit under det nuvarande enprocentsmålet, men väl i linje FN:s millenniemål på 0,7 procent. Sverige och Norge är i dag de enda länderna i OECD som har ett enprocentsmål för biståndet. Sverige är i dag den största biståndsgivaren inom OECD och skulle med vårt nya förslag fortfarande vara den tredje största, efter Norge och Luxemburg. Det är en nivå som dessutom blir lättare att omsätta i vettiga projekt. Allt handlar om att prioritera. Vi ska hjälpa människor i världen, men vi behöver också se till att vi kan prioritera de behov vi har i Sverige.

Sverige kan inte vara generösast i världen när det gäller bistånd samtidigt som vi är generösast i EU när det gäller att ta emot nyanlända. Någon gång måste politikerna våga prioritera den egna befolkningens behov. Fortsätter vi så här finns till slut alltför lite pengar kvar till den välfärd som svenska skattebetalare har rätt att förvänta sig.

Man hade säkert kunnat motivera en ännu större minskning av biståndet med tanke på våra enorma kostnader för migrationspolitiken, men detta är ändå ett rimligt steg som borde kunna samla en majoritet i riksdagen.

Jan Ericson (M), riksdagsledamot, finansutskottet