torsdag 02 september 2010
torsdag 02 september 2010
Debatt 2010-02-08 | Uppdaterad 2010-02-08
För oss inom hemtjänsten i Borås stad är arbetsgivarens övervakning en stressfaktor. Inte nog med att vi blir övervakade i övriga samhället, vi blir vi det också på vår arbetsplats, skriver Anna Gustavsson.
Personalen i hemtjänsten i Borås känner sig övervakad och stressad. Det påverkar i förlängningen vårdtagarna som inte får den vård de förtjänar, hävdar Anna Gustavsson.
Anna Gustavsson är kritisk till mer övervakning för henne och resten av personalen i hemtjänsten.
Utvecklingen i samhället har gått mot allt mer övervakning. Vart vi än vänder oss är vi övervakade. Vi vet inte av vem, när, var eller hur övervakningen sker. Smygfilmningar med mobiltelefoner i badhus, kameror i butiker, i bussar och på torg har blivit allt mer påtaglig. Vi har inte längre någon personlig sfär. Frågan jag ställer mig är: Vart är vi på väg? Det verkar inte finnas någon gräns.
För oss inom hemtjänsten i Borås stad är övervakningen en stressfaktor. Inte nog med att vi blir övervakade i övriga samhället, vi blir vi det också på vår arbetsplats.
Omvårdnadspersonalen ska idag konkurrera med de privata aktörerna, och samtidigt hålla modet uppe. Vi ska i princip vara glada för att vi har ett arbete. Idag handlar det mer om besparingar och kontroll i kommundelarna, än om omvårdnad och ett gott bemötande. Det främsta ledordet för hemtjänsten idag är effektivitet.
Det ska gå snabbt, och kommundelen ska tjäna pengar på det! Vi har idag ett system som kallas för mobipen. Vi ska notera vid dörren hos vårdtagarna när vi går in och går ut, på vår bricka och i pärmen. Vi ska anteckna exakt vad vi gör och sedan justera det i datorn.
Vi har ett stort ansvar då vi även ger vårdtagarna mediciner, inklusive insulin. Vi har så många bollar i luften att vi lätt glömmer saker. Men kraven tar inte slut där. Nu har det kommit någonting som kallas för kringtidskort där vi ska skriva upp vad vi gör i vår arbetslokal, det vill säga arbetsplanering, personaltid, social dokumentation, rast och alla övriga arbetsuppgifter. Detta är inte humant. Hur har Borås stad tänkt när detta beslut fattades?
Stressen och kraven har ökat. Vi inom hemtjänsten går på våra knän för att tillfredsställa våra chefer, kommundelen, Borås stad och sist men inte minst våra gamla. För det är just där vi finner dem, på sista plats. På grund av den stress vi upplever varje dag blir vårdtagarna försummade. Det märks när vi är hos de gamla och det känns inte värdigt.
De som är gamla idag har byggt upp vårt välfärdssamhälle. De förtjänar en bättre vård, och de förtjänar vår tid och vårt engagemang. Jag har mött många vårdtagare som är missnöjda. Missnöjet märks speciellt när vi har lite tid.
Vi får ofta gå in hos vårdtagarna och göra det vi ska, för att snabbt gå ut igen. Att behöva säga till de gamla att vi måste gå efter ett så kort besök gör ont i hjärtat. När de frågar ”måste du redan gå?”, skär det som en kniv i hjärtat.
Hemtjänstpersonalens rop är fyllt av missnöje, stress och ilska. Personalen mår dåligt, får huvudvärk, glömmer saker, sjukskriver sig, klagar på arbetsmiljön och tidspressen och talar om att byta jobb. Kritiken mot mobipensystemet samt makthavarnas övertramp sträcker sig utanför Trandareds kommundel som jag arbetar inom.
Jag har före detta arbetskamrater i andra kommundelar, som också har en hög arbetsbelastning och som är missnöjda med mobipen samt kringtidskortet. Varför inte skapa ett likvärdigt övervakningssystem för dem som beslutat att införa detta? Varför ska alltid arbetarna lida medan toppskiktet tar beslut över deras huvuden?
Jag undrar om de ungdomar som idag läser på omvårdnadsprogrammet kommer att lockas av att arbeta inom hemtjänsten och äldrevården. Kommer någon medvetet att välja en så pass pressad arbetsplats med låg lön och hög stress? Kommer någon att vilja bli övervakad och pressad till effektivitet framför kvalitativ vård?
Jag är kritisk till makthavarnas beslut och sätt de övervakar oss. Vi får inte uppskattningen vi förtjänar. Vi får ingen muntlig uppskattning och det syns sannerligen heller inte i vår lönespecifikation! Det är en nedåtgående spiral och tas inte vår kritik på allvar så kommer hemtjänsten att rasa samman.
Ni beslutsfattare bör se över personalens arbetsmiljö i Borås stad. Upphäv kringtidskortet och lyssna på oss anställda. Vi har tillräckligt mycket att tänka på som det är.
Anna Gustavsson
Omvårdnadspersonal Trandared
Ordinarie styrelseledamot i Vänsterpartiet och ersättare i kulturnämnden
Jag håller INTE med dig Anna. Varför skulle man upphäva kringtidskortet? Det är ju där vi, personal, faktiskt kan redovisa hur mycket tid som går åt till social dokumentation och arbetsplanering. För det går åt en hel del tid till det.
Sedan tycker jag det är sorgligt att du inte har förstått att brukartiden är biståndsbedömd. Om du väljer att stanna mindre tid hos dina brukare är det faktiskt Du som gör fel. Ju mer du stressar desto mindre tid får brukaren. Sluta stressa! Det blir en ond spiral. De som gör vårdtagarscheman tittar i mobipen, ser att man alltid är bara så och så många minutrar hos den och den, att det räcker med det. Vidare är Du faktiskt skyldig att rapportera om en brukare behöver mer tid.
Skulle vara intressant att se hur cheferna fördelar sin tid. Att låta dem skriva upp exakta mötestider och annat och vad som görs däremellan. Börja uppskatta den vårdande personalen och gör arbetet attraktivt, annars står Sverige utan vårdpersonal när 40-talisterna kommer upp i 80 års åldern och behöver vård. Bedrövligt!!!!
Tycker Anna har skrivit en mycket bra artikel och står bakom hennes åsikter. Sen kanske inte kringtidskortet är största problemet utan helheten inom hemtjänsten - mängden arbete att utföra kontra antalet personal. Därför blir det stress, missnöje och sjukskrivningar.
Nej Borås Stad, höj lönerna (som är pinsamt låga) och anställ fler. Först då blir det ett attraktivare yrke, nöjdare och friskare personal och därmed betydligt mer värdig vård av våra äldre.
Du gör helt rätt som säger som det är, men sorgligt att egna arbetskamrater försvarar "systemet" för övrigt inom all äldreomsorg. Därför kan cheferna/politiker hålla våra löner nere/ pressa oss när inte ALLA inom yrket försvarar/argumenterar hur viktiga vi är och inte kan känna någon yrkesstolthet, vi ska ju inta trycka ner oss själva!! eller hur?? Synd om ja sägare :(
Det är helt ok att även dom får ögonen på sig i vanligt arbete på verkstäder tex har du stämpelkort av något slag och chefer som övervakar alla sina underlydnare varför inte då hemtjänsten som utför även privata ärenden påarbetsti`? Underbart
Läste artikeln om hemtjänstarbetarnas villkor idag, villkor som Anna Gustavsson på pricken beskriver. Jag undrar vad det är för samhälle vi håller på att gå in i. Enligt mig är det mer än tydligt att det är ett samhälle under avveckling. Historien lär oss att identifiera de tecken som berättar för oss hur det går till, alla historier om kulturers uppgång och fall, men vi är tydligen inte beredda att ta dessa lärdomar till oss. Jag vet också att en artikel inte bör vara för lång, eftersom de flesta slutar läsa då, annars hade jag kunnat gå in på en del av de tecken/signaler jag syftar på.
Dock, hur i helsike kan s.k. ansvariga politiker bygga (eller mer korrekt, läs: destruera) system för vård där vårdtagaren tydligen anses vara en slags robot, där man bortser från de känslomässiga aspekterna av människors behov, och på samma sätt jämställer hemtjänstpersonal (som egentligen borde kunna, genom inlevelseförmåga och empati, tillgodose dessa behov hos de äldre och sjuka) med robotar, som inte har de känslomässiga behov som måste tillgodoses, för att de skall fungera; det är inte utan anledning som det heter: omvårdnadspersonal (mig veterligen finns det inga empatiska robotar än som kan uppfylla denna funktion på ett adekvat sätt).
Redan när jag jobbade i hemtjänsten, d.v.s. för 6½ år sedan, var det på många sätt tufft, men när man nu hör uppgifter genom tidningen som att Bollebygd sparkar sju anställda av 24, kan man inte annat än frapperas över den dumhet som människor i politisk- och chefsställning inom vården representerar. De är så o-empatiska, okunniga och dumma som man kan vara, och jag känner riktigt hur ilskan rinner på mig när jag tänker tillbaka på hur det kunde vara att lämna en vårdtagare som man kände hade ett enormt behov av att få prata av sig, behov av en medmänniska som hade tid att sitta och lyssna någon hel- eller halvtimme, men man visste att man inte kunde, utan var tvungen att skynda vidare till nästa uppgift.
Det finns också en passivitet från dem som jobbar inom hemtjänsten (undersköterskor, sjuksköterskor och lägre chefer) att inte kunna tala för sin sak och visa solidaritet när så behövs, i detta fall kollektiv och kollegial solidaritet. Vid ett tillfälle när jag blev kallad till ett stort möte med all personal från botten till toppen (inklusive högsta omvårdnadschef för kommundelen), så avslutades mötet med att den som ledde mötet, omvårdnadschefen, frågade om det fanns några övriga frågor. Jag räckte upp handen och sa att jag skulle vilja ha mer handledning. ?Är det någon mer som vill det??: frågade samma enfaldiga chef. En talande tystnad avslöjade att så inte var fallet, vilket antingen måste bero på ren dumhet eller också feghet, från botten till toppen (Ibland frågar jag mig varför, eftersom alla skryter så mycket om att vi lever i ett fritt land; vá é alla så rädda för?) En del kallar det för bristande civilkurage! Allmänheten, de som inte konfronteras med det som händer bakom samhällets kulisser, har oftast ingen aning om vad eller i vilken omfattning, mycket otäcka, saker sker, vad man blir vittne till; vilka otäcka situationer som man ställs inför, som skapar både stress och frustration, d.v.s. för dem som är empatiska; just sådana personer som borde jobba med vård, inte dem som kan gå in i robotrollen och traskar på, dels i ett tempo som passar dem, men ingen annan, och dels inte kan tillgodose människors behov av ett känslomässigt gensvar på en svår situation, vilket inte så sällan är fallet när någon sitter ensam med sin cancer i sin lägenhet hela dagarna, innan det är dags för palliativ vård, eller vård i livets slutskede, som det också heter, medan släkten lyser med sin frånvaro.
På en arbetsplats inom hemsjukvården ringde jag en morgon och sa att jag inte kunde komma p.g.a. influensa och närmare 40 graders feber, men nej, den ansvariga verksamhetschefen, som också var sjuksköterska, ?tvingade? mig dit (i efterhand förstår jag att jag varit en idiot) och jag tvingade mig igenom en hel dag, för sjuk för att nästan vara medveten om vad jag gjorde; och hur ofta tänker jag inte på alla de som jag eventuellt smittade, redan svaga och sjuka människor; det var nästan en kriminell handling att jag gick till jobbet. Mitt enda försvar var att jag föll för en intensiv övertalning med ett underliggande hot. I tre månader efter det hade jag svårt att stå på benen, men tvingade mig ändå till jobbet varje dag. Vid ett annat tillfälle jobbade många fastän vi led av sviterna av vinterkräksjukan (som jag t.ex. hade tre gånger i rad under någon månad) och trots att vi i personalen invände mot att en mycket svårt sjuk person med enorma omvårdnadsbehov skulle få komma hem, brydde man sig inte om det; våra invändningar var intet värda.
De sista fjorton dagarna som jag arbetade inom hemtjänst (innan jag blev så sjuk så att jag blev sängliggande i ett helt år, förrän jag lyckades kravla mig ur sängen) infann jag mig till jobbet, som vi normalt skulle vara fyra personer på i gruppen (eftersom det var en helgdag; vardagar var vi sex personer). Jag ringde hem till alla som skulle ha jobbat, jag ringde till chefen och till dem som brukade komma in som vikarier. En timme gick utan att jag fick ett enda svar. Till sist såg jag ingen annan utväg än att sätta igång å arbeta. En vårdtagare väntade på sin insulinspruta och frukost, en annan på att slippa ligga i kiss och bajs (klostridier), en tredje sängliggande cancerpatient på vård i livets slutskede etc. etc. Listan kan göras lång, lång, lång? Ett schema är tillräckligt för att sysselsätta en människa under en dag på ett sätt som är en rimlig arbetsbörda för en människa, och då behövs det kanske inte så stor föreställningsförmåga för att förstå vad en dag med fyra scheman kan skapa för situation för den som är tvungen att hålla i trådarna, med annan viktig medicinutdelning än den ovan nämnda, på vissa bestämda tider etc., etc. Man skall vara en tusenkonstnär och en mästare på improvisation, och det är ingen överdrift, utan dagens sanning.
Inom loppet av dessa två veckor fick jag dessutom två vanliga arbetsscheman en morgon på grund av personalbrist (och att ingen annan ville ställa upp och ta mer uppgifter, vilket jag kan förstå, om man skall hålla till 65-årsdagen), och på enträgen begäran från en av sjuksköterskorna, att jag skulle ta ett sjuksköterskeschema, vilket jag också gjorde, dum som jag var, när jag ser tillbaka på det helvete jag haft i sex och halvt år, för att kämpa mig tillbaka till ett liv, som idag är en spillra av mitt forna liv, där förmågan att utföra ett arbete med full kraft fanns. Sköterskan, var ensam på jobbet den dagen, fastän de skulle vara fyra sköterskor, så jag förstår självklart hennes situation och desperation, men... Anledningen till att jag säger ?tyvärr? ovan, när det gällde min dumhet är att ta på mig mer än vad jag hade betalt för, är att jag rönt dels väldigt litet förståelse för att jag gick i väggen, och dels aldrig hört ett ord av tacksamhet för att jag ställde upp. Jag har varit bitter och besviken till en början, men har med benägen hjälp av en mycket duktig doktor börjat hämta mig. Ovan beskrivna situation var ett undantag från regeln, men att vi ofta skulle dela på ett eller flera andras schema (vid sjukdom) var inget undantag.
Det jag nu beskrivit var ett tungt, slitigt, frustrerande, stressigt arbete, som krävde sin man/kvinna, för att göra mottagarna av den s.k. vården rättvisa. Idag verkar bristen på insikt om vad det vill säga att arbeta inom denna bransch dock vara skrämmande låg hos dem som sitter och dikterar villkoren för dem som skall utföra hundgörat, för det är det man litet nedlåtande, som det låter, får kalla det, när man inte längre får vara mänsklig i mötet med andra människor med mänskliga behov. Till dem hör att få litet tid för att prata och vara social, utan att det skall ses som ett slöseri på tid. I en annan artikel som BT publicerade förra året beskrev jag hur samhället skapat direktiv för hundar, katter och papegojor, och deras sociala behov av tidsutrymmen på flera timmar om dagen (jag tror till och med att det är olagligt att lämna djuren ensamma för länge?), men detta gäller tydligen inte människor, kanske för att de är gamla, sjuka och utslitna. Så krassa är människors syn på de gamla i dagens samhälle, tyvärr.
Och att man inte förstår de gamlas problem idag, på riktigt, blir så tydligt när man nu i snötider tittar ut och ser en gammal tant som nästan trillar över rullatorn, kämpande med varje steg, därför att trottoaren inte är skottad ordentligt. Jag ropade till henne, eftersom jag såg att hon hade handlat mat som låg i korgen: ?har du ingen släkting som kan hjälpa dig att handla?? ?Nej?, svarade hon på sin finska brytning, alla mina släktingar är döda. Kan du inte få bistånd till det då?: tänkte jag? Men jag vet ju av erfarenhet att det i byråkratins och den bristande generositetens (för gamla, men inte för högavlönade bankchefer) tidevarv skall mycket till för det. Så det är det nog inte att tala om, så länge man kan röra på påkarna. Det är så det är.
Erik Norberg
PS Den första kommentaren om att biståndshandläggaren skulle veta och kunna planera allting är absurd och stämmer inte alls. De kan ofta inte alls vare sig bedöma det akuta eller det långsiktiga behovet (alla är inte så verbala att de kan klargöra sin behov), eller förutse möjligheten för personalen, som går till patienterna varje dag, att utföra det som biståndshandläggaren ?planlagt?, bland annat därför att hon inte kan förutse hur många i personalen som är sjuka framöver, vilket politikerna i sin bedömning av resurser till vården bortser ifrån. Läs det ovan skrivna, så förstår du varför! DS
Övervakning och täta kontroller tar bort arbetsglädjen. Ett tecken på att förtroendet för den arbetande människan är borta.
Det är därför som många bönder nu lägger av sitt slitsamma jobb också.
Alla dessa högavlönade som lever på inspektionsjobb vill jag likna vid maffian. För lantbrukets del så får vi också betala dyra kontrollavgifter för deras s k tjänster.
Bra skrivet av Anna.
Och förresten, jag glömde å tacka så mycket för den omålade tomten som jag fick gå fram å hämta några dagar före julafton inför mer 100 personer som ett tack (d.v.s. min bonus, som man kallar det för bland höga chefer etc.) för ett års slit inom hemtjänsten. Den måste ju ha varit värd minst 1 krona. Man förstår ju att proportionerna mellan hur mycket t.ex. Nordeachefen fick (en bland andra), som 2007 fick en lön på 7,4 miljoner och en årsbonus på 2,7 miljoner, samt ett litet tillskott på 10 miljoner för pension (annars skulle han ju inte kunna pensionera sig vid 55 år ålder för att sedan kunna leva lyxliv resten av livet), speglar en helt korrekt och rättvis bild, eftersom proportionerna endast blir 1: 20100000. Med tanke på hur mycket personal inom hemtjänsten får slita förstår man ju hur mycket bankcheferna får slita. De é så synd om dem!!! Jag kan inte nog uttrycka min uppskattning för denna storstilade generositet mot dem som sliter häcken av sig?
Erik Norberg
Du är en pärla!
Kram från en som är sjukskriven..:)
Tack för ditt stöd. Du är en mycket klok man! Det märker jag direkt.
Tack för din öppna och ärliga kommentar. Personer som du är ovanliga, jag är inte lika modig som du. Du berättar mycket om ditt liv under arbetet, samt efter. Om hur dåligt du mådde etc.
De vore kul att få kontakt med dig på något vis.
Ha det bra! Tackar åter en gång. MVH Anna G.
Övervakning via Facebook,,goda relationer med chefer?+ älskar??älskar inte o vem vågar stå emot "vänfrågan" av chefen?? DÅLIGT!!!av chefer och gå ut med sådana utspel o tigga till sig o bli omtyckta,,,,
Debatt- och insändarsidorna ger läsarna chansen att diskutera, kritisera och berömma företeelser i vardagen. Mitt namn är Tobias Hjelm, jag är debattredaktör med uppgift att se till att så många som möjligt kommer till tals.
Tobias Hjelm
tobias.hjelm@bt.se
Telefon: 033-700 07 85
Vill du tipsa oss om något vi borde skriva om eller har du några frågor?
Webben bt.se
bt.se@bt.se
Telefon: 033-70 00 791
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
