Debatt

Debatt: Ett hån mot lärarna i Borås

Debatt Artikeln publicerades
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Borås raggar tonåringar som vikarier i skolan. Det är ett stort hån mot och misstroendeförklaring av hela lärarkåren. Vem garanterar att eleverna ska få med sig allt de behöver, undrar Marie-Noëlle Carlsson Ferrier.

I dag saknar 31 procent av lärarna i Borås stad formell lärarlegitimation och behörighet i minst ett ämne, enligt Skolverkets senaste statistik, vilket är en ökning med två procentenheter jämfört med förra året. Hur det blir till hösten vet ingen. Det är ett bekymmer. Barn har skolplikt i Sverige och kommunen kan inte låta dem sitta hemma eller samla dem i tomma klassrum.

Men lösningen finns, Borås stad raggar och kommer att anställa nybakade studenter som ”vikarier”. Tro nu inte att dessa 19-åringar ska hoppa in då och då istället för den ordinarie klassläraren. För ute i skolorna gapar lärarkatedrar tomma och det är där flertalet av dem ska sitta, med allt ansvar det innebär.

Pär Arvidsson Fäldt, chef för grundskoleförvaltningen, garanterar att dessa ungdomar får ett par veckors utbildning. Med lite lagstiftning och klassrumsledarskap i ryggsäcken ska de slängas in i ett klassrum på låg- eller mellanstadiet innan dörren stängs igen bakom dem. Det hela är ett stort hån mot och en misstroendeförklaring av hela lärarkåren i Borås, samt visar på okunskap om komplexiteten i läraryrket i de lägre åldrarna.

För vem ska säkerställa att syften, centrala innehåll och kunskapskrav i läroplanen för gällande årskurs förankras hos dessa ”vikarier”? Vem ska handleda dem när det krisar, när eleverna inte lär sig som de hade hoppats eller inte reagerar som de hade förväntat sig, när föräldrarna ringer på kvällen och är missnöjda, när de ska ringa/träffa föräldrar och hålla i riktigt svåra samtal?

Vem ska hjälpa dem i dokumentationsdjungeln med alla incidentrapporter, orosanmälan till elevhälsoteam, redovisningar av kränkande behandling, individuella utvecklingsplaner, skriftliga omdömen, anpassningar, extra anpassningar, åtgärdsprogram, betygssättning och annan dokumentation om elevernas kunskapsutveckling? Vem ska hjälpa dem att organisera, genomföra, bedöma de obligatoriska nationella proven och det obligatoriska bedömningsstödet?

Apropå kunskapsutveckling, vem garanterar att eleverna, vårt samhälles framtid, ska få med sig allt de behöver? Att de lär sig läsa och skriva trots NPF-diagnoser, språkstörning, dyslexi, med mera? För det räcker inte att peka på bokstäverna och förklara hur de låter. Vem ansvarar för att de ska förstå grunderna i talbyggnaden och instinktivt kunna känna igen och använda viktiga matematiska lagar? För det är den verkliga grunden i all matematik, innan man lär sig räkna plus, minus, gånger och division.

Låt mig gissa svaret… Våra duktiga och engagerade lärare som redan finns ute i verksamheten och brinner för det de gör. Eller de 69 procent som är kvar och redan många gånger slagit larm om en ohållbar arbetsmiljö och en orimlig arbetsbörda.

På min arbetsplats är vi färre än 50 procent behöriga lärare, enligt Skolverkets statistik. Några av dessa är i dag långtidssjukskrivna. Av oss som är kvar har en berättat att hen kommer sluta i juni. Det kan bli fler. Vem har frågat oss vad vi behöver för att utföra vårt jobb på bästa sätt? Vem har intresserat sig för vad vi tycker våra elever behöver för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling? Ingen. Aldrig någonsin.

”Detta är förankrat hos facken”, går det att läsa i BT. Jag pratade med mitt fackförbund, Borås största, och där löd det: ”Vi har blivit informerade, men detta har inte samverkats med oss.”

Är man inte intresserad av vad lärarkåren och dess representanter tycker finns det en stor risk att man går mot sin egen undergång.

Marie-Noëlle Carlsson Ferrier, lärare i Borås stad