Debatt

Bristande krishantering av socialen i Mark

Prestige kommer från rädsla. Jag vidhåller något som jag vet är fel. Jag är medveten om att jag stänger av för att skydda mig själv för fara. Detta blev mycket tydligt hos socialtjänsten i Mark, skriver Ulf Lidman och Katarina Lundblad.

Debatt
Kritiken mot socialtjänsten i Marks kommun är befogad och vi sörjer med resten av landet över hur mänskligt agerande har skadat två sårbara barn, skriver Ulf Lidman och Katarina Lundblad.
Foto:

Återigen har vi hört ett exempel på hur handläggare, som säkerligen vill människor väl, har agerat inkompetent i en akut krissituation. Kritiken mot socialtjänsten i Marks kommun är befogad och vi sörjer med resten av landet över hur mänskligt agerande har skadat två sårbara barn.
Krishantering är en kompetens som tyvärr är mycket eftersatt och underskattad, men otroligt välbehövlig. Situationen i Mark är bara ett exempel av många.
Responsen på kris är ibland att vi blir lamslagna och paralyserade, att vi ingenting gör. Eller så hamnar vi ofta i andra diket, att vi agerar för fort och ogenomtänkt på grund av att vi är så obekväma med att befinna oss i kristillstånd.

Vi förutsätter att socialtjänsten i Mark ville barnen väl, men det är helt tydligt att den saknade de nödvändiga redskap och den kompetens som behövs för att agera rationellt. Barnen befann sig inte i en akut situation där de snabbt behövde förflyttas från en skadlig miljö.
Kris i sig själv är ofta kaotiskt. Vi blir rädda och obekväma. Detta gör att vi många gånger hoppar över ett mycket viktigt steg i krishanteringen. Vi börjar bearbeta krisen i ett för tidigt stadium medan allt fortfarande är kaos.  Vi vill göra allt för att fly de obekväma krisreaktionerna.  Vi kan inte lösa eller bearbeta en kris när vår förmåga är nedsatt av irrationella reaktioner till det inträffade.

Genom många års erfarenhet har vi lärt oss att innan vi kan börja göra (agera i aktiv krisbearbetning), måste vi lära oss att vara i krisen. Ett av de mest effektiva förhållningssätten till att vara i kris kallas mindfulness.
Mindfulness handlar om att våga stanna upp och lyssna. Och att våga göra det mitt i stressen eller den pressade situationen. När vi stannar upp blir vi medvetna om vad som händer inom oss här och nu.

Om vi inte lärt oss detta förhållningssätt till stress och krissituationer ökar risken att vi agerar irrationellt. Har jag dock lärt mig att lyssna till mig själv kan jag se, höra och känna mer objektivt. Om jag inte lyssnar inåt, förstärks ofta attityder och försvarsmekanismer. Värderingar som bygger på rädsla att misslyckas gör att vi kommer till snabba och ofta mycket subjektiva slutsatser.

Prestige kommer från samma rädsla. Jag vidhåller något som jag vet är fel. Jag är medveten om att jag stänger av för att skydda mig själv för fara. Detta blev mycket tydligt hos socialtjänsten i Mark. Detta är ett destruktivt och gammalt sätt att skydda oss själva som ofta tolkas som maktmissbruk och prestige av omgivningen. Det är mänskligt att vilja skydda sig på detta viset, men det är inte okej att göra det. Här blir det vanligt att vi kränker andra utan att vi egentligen menar det.
När jag letar efter en lösning när jag är stressad blir jag lätt problemfokuserad och vill hitta en lösning. Jag förlorar empatin. Jag skapar ett koncept och en idé som ska leda till den lösningen som bygger på stressen skapad av den akuta situationen.

Negativa attityder och värderingar, försvar och snabba slutsatser är ett direkt resultat av att vi inte först lyssnar på oss själva och blir medvetna om vad som händer inom oss. Medvetenheten leder till att jag kan förhålla mig till mina egna rädslor och försvar och inte stänga av. Detta har en inverkan på respekten för mig själv och det jag känner, som i sin tur påverkar respekten för mina klienter.
Bristen som vi ofta ser hos handläggare är att de styrs av stress och rädsla. Att styras av den empati som föds när vi vågar gå in våra egna och andras krisreaktioner är dock mycket mer effektivt och klientfokuserat.

Effektiv krishantering handlar om en kombination av att vara och att göra. Hoppar vi över varandet förlänger vi ofta krisen och vi agerar irrationellt och ogenomtänkt.
Krishantering handlar mycket om att göra, men den måste vara rotad i att personalen lärt sig att vara i kriserna. Utifrån det skapade lugnet och varandet kan de sedan gå vidare till att agera mer genomtänkt och rationellt. Denna lyhördhet till oss själva leder till att våra egna subjektiva filter luckras upp.
Vi ser en stor brist på denna balans på grund av ökat produktionskrav och snabba lösningar hos våra myndigheter.

Verktygen finns, men vi ser inte att de används. Oavsett om det är socialtjänst-, integrations-, arbetslöshets- eller sjukskrivningsärenden är exemplen otaliga. Situationer som visar på att kompetensen måste höjas bland dem som har förmånen att arbeta med de mest utsatta i vårt samhälle.

Ulf Lidman
präst och föreläsare i krishantering på Sverigehälsan

Katarina Lundblad
socionom och lärare i Mindfulness på Sverigehälsan