Debatt

Alla förlorar på socialarbetares tystnad

Debatt Artikeln publicerades

Det är dags för socialarbetare att ta ton. Det är inte rätt att utsatta grupper överges i samhället, bland annat genom att socialarbetare inte deltar i samhällsdebatten, skriver Jörgen Lundälv, Ylva Donning och Per Olof Larsson.

Det är kanske lite för enkelt att säga att det som inte syns i media inte finns, men media – tidningar, radio, teve, internet, sociala medier – har utan tvekan blivit en maktfaktor i samhället.
Socialarbetare måste bryta sin egen självpåtagna tystnad och berätta, kommentera och debattera olika sociala frågor. Socialarbetare måste på ett helt annat sätt än vad de gör idag initiera debatter om olika samhällsfrågor. I framtiden måste socialarbetare ställa frågor och peka på social missförhållanden. Det finns ingen, allra minst klienterna, som vinner på att det är tyst i samhällsdebatten.

Under flera år har vi deltagit i samhällsdebatten men också noterat att sociala frågor, välfärdspolitiken och socialtjänsten inte debatteras av socialarbetare utåt i media. Alla har nämligen något att vinna på att en debatt förs om hur det sociala arbetet organiseras och genomförs i landets kommuner. Det finns ett flertal brännande frågor som borde debatteras närmare, vi skall bara peka på några.

Det sker ständigt organisationsförändringar i landets kommuner och inom hälso- och sjukvården, något som i mycket stor grad påverkar patienter, klienter, brukare, anhöriga och många fler som varje dag söker sig till socialtjänsten.
I Göteborg är man just nu mitt inne i en stor omorganisation, 22 stadsdelar skall bli 10.

Socialtjänsten organiseras om kontor slås samman, tjänster försvinner, socialarbetare söker nya tjänster.
De senaste årens förändringar i socialförsäkringssystemet har bland annat medfört att fler personer blivit utförsäkrade från Försäkringskassan. Den enda räddningen för dem är att vända sig till socialtjänsten, vilket medfört ett ökat antal socialbidragstagare och en ökad arbetsbelastning för socialarbetare.
Ett annat problem som vi kan se är hemlösa och uteliggare, som finns i alla större städer. Vi har fått en hemlöshetens normalisering, det har blivit ett naturligt inslag i gatubilden. Hemlöshet och uteliggare har blivit ett accepterat tillstånd istället för att se detta som en social skamfläck. Hemlöshet är dessutom något som i hög grad slår mot människor som har ett psykiskt funktionshinder.

Ett tredje område som borde diskuteras är arbetslöshet bland personer med funktionshinder. Arbetslinjen har blivit en besvärjelse som alla partier bekänner sig till. Men arbetslösheten ökar bland personer som har ett stort funktionshinder. Skillnaden i sysselsättningsgrad ökar i förhållande till andra grupper i samhället.
En annan viktig fråga är vården och behandlingen inom missbruksområdet. Bara en av fem personer med missbruksproblematik får vård. Missbruk och beroende ökar och konsekvenserna är stora för barn, familjer och omgivning. Vården och behandlingen inom kommunerna behöver prioriteras så att socialarbetarna kan utföra ett professionellt arbete.
Det spelar ingen roll om en kommun genomgår stora organisationsförändringar eller att den sociala verksamheten blir utsatt för nedskärningar, det är tyst inom socionomkåren i alla fall. Det är dystert att dessa och andra sociala frågor inte kommenteras i större utsträckning av erfarna socialarbetare.

Under hösten 2010 genomförde SKTF en stor enkät i Göteborgs stad om hur socialarbetare upplevde sin arbetssituation. ?80 procent av de över 500 socialarbetare som deltog i studien, uppgav att de var stressade i sitt arbete. Inte någon ny bild i medierna egentligen.
Allmänheten har läst att hot och våld förekommer, att det råder hård belastning på- socialförvaltningar men socialarbetarna är de som bäst kan beskriva sin vardag.
Socialarbetare möter också de drabbade i sin vardag. I många fall är det människor som saknar förmåga att göra sin röst hörd i media och då krävs det att någon talar i deras ställe.
I alla fall är det hög tid att bryta isoleringen för allas gemensamma bästa. Det finns ju så mycket engagemang, kunskap och erfarenheter inom olika sociala sektorer som aldrig når samhällsdebattens ljus i media.
Det är hög tid att vi får se en förändring nu.

Jörgen Lundälv
Ylva Donning
Per Olof Larsson
skribenterna är universitetslärare i socialt arbete vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet