BT:s debutantpris

Sällsynt fint om två olika kulturer

BT:s debutantpris Artikeln publicerades

Det var bristen på bra invandrarlitteratur som fick honom att skriva egen. Eller så var det intervjun han gjorde med en sverigedemokrat. Vad det än var blev Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin en av årets mest hyllade.

Handling? Noha är muslim och flykting från Eritrea. Han lämnar familjen i Göteborg för att börja studera religion i Linköping. Han är varnad för kvinnor och synd, och han ser på studentkulturen med sarkastisk, avståndstagande blick. Men samma rappa blick riktar han mot islam. Och mot den egna familjen. Mot eritreanska kulturen. Mot den svenska. För allt är lika hycklande:

– Min kompis säger att boken handlar om en person som lever i en bubbla. Han upptäcker att alla är emot honom. Han hör inte hemma på den här planeten, ?säger Sami Said men ser inte alls ledsen ut.

Texten är kompakt. Det finns inte en enda direktcitat. Allt speglas genom Nohas ögon, intensivt. Lika intensivt som Noha försöker reda ut och granska reglerna i två skilda världar.


Hur mycket av Noha är du?
– Spelar det någon roll? säger Sami Said med en rask motfråga.

– Klart Noha har lånat drag av mig. Men alla karaktärer har lånat drag av mig: pappa, Anna, alla.

Vad skiljer dig mest från Noha?

– Jag är inte så duktig som han. Han är smartare än jag och en godare person. Han är min idealperson. Lite oböjlig och oflexibel. Men han är väldigt konsekvent och upptäcker att alla andra inte är det.

Sami Said möter oss i den mörka hallen på Kungliga Biblioteket. Här sitter han och skriver för hand varje dag, åtta tio timmar. Debutromanen tog honom fyra–fem år att skriva. Då satt han i källaren på Umeå stadsbibliotek.

– Jag jobbar långsamt, säger han.

Han jobbar också omsorgsfullt: efter två år kastade han hela romanen och började om på fri hand.Den blev bättre, allvarligare. Hela det nuvarande språket kom till. Dessutom skar han ner en tredjedel av manuset på förlagets begäran.
Men jobba långsamt? Det första han försökte publicera var en diger samurajtrilogi. Som också tog några år att skriva. Han berättar med viss förtjusning: historien börjar med en redogörelse av en medeltida samurajklans tillgångar. 40 sidor förteckning, så man verkligen ska förstå. Klanen är på fallrepet och fienderna hopas, så klanen flyttar till Sverige.

– Jag läste in mig på Sveriges historia. För intrigens skull var jag till exempel tvungen att hitta en krog där adelsmän på den ?tiden skulle vistas.

Klart han hittade krogen. Men trilogin ville ingen publicera. ”Jag hoppas att det ska uppstå ett sug nu” säger Sami Said.

– Och min senaste roman skrev jag på en vecka.

Den kommer till sommaren. Romanen består av ett brev till en kompis, Oskar, som i sin tur snart kommer ut med en bok om Sami Said:

– Där han mest klagar på mig och berättar hur besvärlig jag är.

Sami Said må vara debutant, men han har alltså en bok på väg, en trilogi liggande och jobbar just med ännu en roman.

– Den handlar om vart jag ska flytta. Jag har flyttat runt hela Sverige: Göteborg, Linköping, Umeå, Sollefteå, Örebro, Skövde, Lund...Jag gillar inte att bo på samma ställe, när man börjar lära känna folk. Jag kände någon som bott i samma stad i hela sitt liv. Jag var väldigt fascinerad av det och frågade varför hon inte flyttade.

Samurajklanen flyttar tvärs över jorden. Noah i Väldigt sällan fin är varken hemma i Sverige eller Eritrea. Och Sami Saids familj har flyttat runt. ”Ni kan omöjligen vilja skriva om det” säger Sami Said.Han vill inte ge sig in på detaljer utan hävdar att ”det är en vanlig historia, fråga vem som helst”.

– Min generation har inte haft det så svårt. Det är mina föräldrars generation som borde skriva. Alla mina minnen från barndomen är romantiserade. Berättar mina föräldrar om en vecka när vi inte visste om vi skulle få mat, så minns jag bara att jag hade roligt och var ute och lekte.

Väldigt sällan fin är lätt att ta till sig. Det är inte den vanliga historien om svensk, deprimerande vardagsrasism. Noah är en skarp iakttagare lika mycket av sig själv och sina fördomar, som av omvärlden.
Det är inga dramatiska uppgörelser. Noah blir inte nerslagen och sönderspöad. Det handlar om hur man klarar sig psykiskt, på ett inre plan.
Sami Said är inte särskilt pigg på att prata om förtryck:

– Jag rör mig så lite ute i världen att jag inte märker saker. Men rasism verkar på så många psykologiska plan. Som när vi bodde i Schweiz. Jag tyckte det var lite märkligt att dom kollade min väska varje gång jag varit inne i en affär. Men inte på mina kompisar.

– Det ligger i diskrimineringens logik att man inte vet på vilken grund man blir diskriminerad. Är det mig som person? Omöjligt att veta.

Till vardags har Sami Said försörjt sig som lärarvikarie.

– Mestadels i ämnen jag inte vet ett dugg om. Träslöjd, spanska. Ibland blir det ren barnpassning.

Sami Said har sagt att han har alla sina tillhörigheter i en ryggsäck, saknar fast adress och är Lyxbostadslös. Men nu är andra upplagan av hans bok snart slut och han fick just Katapultpriset för bästa debut.

Hur mycket har debuten och hyllningarna förändrat ditt liv?

– Jag blir fortfarande refuserad, säer han och ler underfundigt.

– Men förut var det ett orosmoment om byxorna gick sönder, då måste jag jobba mer. Man suckade. Men nu går jag bara direkt till Myrorna och köper nya.