BT:s debutantpris

Ord och färger blev poesi

BT:s debutantpris Artikeln publicerades

Den 24 februari är det dags för BT:s debutantafton i Borås. I dag börjar vi vår artikelserie om dem: möt poeten Helena Österlund.

– I poesin får jag sådant utrymme. Total frihet. Hela jag får plats.
Säger Helena Österlund. Som försökte utplåna sin lust att skriva under tio långa år:
– Jag blev så förbannad på mig själv. Ge upp när man är 20 !

Det är en korp.
Jag ser att den är en korp.
Det är vad jag ser.
Jag ser att den står i ljus.
Jag ser att den är i ljus.
Jag ser att den inte är ljus.

I dikten ”Är” skildras ett möte med en korp, i ungefär 900 korta rader. Utstuderat, nästan matematiskt precist. En struktur som går igenom boken (som är uppdelad i dikterna ”Orden” och ”Färgerna” med underrubriker Blev/Är/Ska, samt Rött/Svart/Vitt).

Påminner det om talet pi? Förskjutningar, men aldrig någon upprepning?
– Det vet jag inte, säger Helena Österlund prosaiskt när vi möts i Stockholm på ett fik vid Centralstationen.
– Men jag vill gärna dröja mig kvar i långsamheten. Skapa en känsla av att det som sker i dikten sker i realtid.

Ordet och färgerna är en debut som Sydsvenskan kallade ”monumental”, ”manisk och manierad” , vid ”besatthetens gräns”.
Helena Österlunds väg till den debuten tog tid. Den började med tio års tystnad.
Eller snarare: den började med tidiga, medvetna försök att få något publicerat.
– Jag skrev jämt. En tjock ungdomsroman om kärlek. Självupplevd. Då hade jag fortfarande ambitioner att bli lärare och ville skriva för ungdomar.

Redan under gymnasietiden skickade hon iväg sina manus till förlag. Hon har fortfarande kvar refuseringsbreven.
– Hur många avslag kan man ta? Det är ganska nerbrytande. Så när jag var tjugo år tänkte jag ”nu har jag försökt, men det är inte bra nog”. Och lade undan allt.

Helena Österlund studerade. Hon tänkte först bli lärare och läste religionshistoria, historia och etik. Hon fastnade för etik och ville ägna sig åt forskning. Gjorde klart en bibliotekarieutbildning i Uppsala, och sökte till forskarutbildning i etik.
Men istället gjorde hon ett nytt drastiskt livsval ”som inte var svårt”.
– Det började med att mina föräldrar ringde och sa att jag måste hämta mina gamla kartonger.

Hon åkte dit och öppnade inte bara kartongerna, utan luckan till något hon lyckats förtränga.
– Jag hade sparat anteckningsböcker, manus, allt jag skrivit. Och av någon masochistisk anledning hade jag sparat alla refuseringsbrev.
Helena Österlund läste. Och blev arg.
– Som 30-åring blev jag förbannad på mig själv som 20-åring. Jag hade varit precis i början och bara gett upp. Tyckt att jag redan hade gjort mitt bästa!

Hon gjorde en tvärvändning. Lade ner forskarplanerna och började skriva igen. På de gamla manusen? Nej, dem hade hon distans till. Men en kort tid senare hade hon skrivit klart första delen i diktsviten.

Den blev antagen direkt. Den andra dikten i boken, Färgerna, kom delvis till i Borås. Helena Österlund bodde några veckor på Österlånggatan och tog promenader i ett sommarlugnt Borås. Hon talar om stenvargen som vilar över ingången till Balderhuset:
– Den såg precis ut som vargen i min dikt. Man kan läsa vargen som något symboliskt, men för mig är det en varg och inget annat.

Och varför skriva poesi? Jo, hon skrev poesi även under gymnasietiden och sitt första författarliv.
– Poesi går fort att skriva, jag var otålig. Men idag får skrivandet ta längre tid. Jag är inte lika rastlös. Jag vill att läsaren ska ge sig hän, vara i texten, utsätta sig för en upplevelse.

Just nu läser Helena Österlund allt av Gertrude Stein. ”Jag är helt förälskad”. Hon gillar surrealistiske Samuel Beckett. Och Thomas Bernhard, en österrikisk författare vars handling knappt går framåt utan borrar där han står. Kopplar av gör hon med att intensiv-titta på tv-serier: ”24” och ”Oz” (en amerikansk tv-serie om en experimentavdelning på ett fängelse).
Hon har arbetat tre år på heltid som författare. Målmedveten. Fokuserad. Så har hon också testat alternativet i tio år: hur det är att låta bli att skriva...
Hennes sambo ska just byta arbetsplats, från Malaga till Barcelona. Kanske kommer Helena Österlund att sitta i Barcelona och skriva.

Är det inte svårt att jobba helt ensam, sitta hemma och skriva?
– Nej. Jag är trygg i det.

Helena Österlund är en avundsvärd kombination av poet och forskarskalle. (Alla studier i historia, filosofi och etik – är det något som lyser igenom i texten? Nej, inte direkt. Inte på ytan. )
Och inte minst är hon en poet med musiköra.
– Jag brukar läsa det jag skriver högt för min pojkvän. Då hör jag direkt hur rörelsen är i det jag läser, och vilka darlings jag måste döda. Jag hör om orden låter bra. Låter det inte bra så är det inte klart.

Din poesi påminner om musik, orden går i loopar. Är du musikalisk? Nej, säger Helena Österlund bestämt.
– Jag gick estetiska programmet på gymnasiet, med inriktning musik. Jag spelade piano, men var inte särskilt bra, jag övade inte tillräckligt. Och musik är väldigt närvarande för mig, jag lyssnar mycket. Men musikalisk?

Fast visst ville Helena Österlund bli musiker när hon var barn.
– Konsertpianist. Jag och min kompis tittade på omslagen till Lars Roos Örongodis och ville att det istället skulle stå våra namn. Men drömmen om att bli författare var lika stor.

Kanske blir kopplingen mellan musik och ord viktigare nu när så många lyssnar på böcker? När musik är så viktig för så många? Jodå:
– Jag har just läst in utdrag av min bok och lagt ut på nätet, säger Helena Österlund. Så att man kan lyssna på poesin. Det är något annat än att läsa den tyst för sig själv.

Om din bok var en film?
– Ordet skulle bestå av tre novellfilmer. Sviten Färgerna är mera en långfilm.

V ad handlar dikterna om? Den yttre handlingen?
Helena Österlund tänker en stund och säger:
– Olika möten?med djur.