Vildana Aganovic: "Jag lärde mig enormt mycket"

Borås Artikeln publicerades
Foto:

Jag raderade precis en hel krönika om vilket skitår detta var. Räknade upp allt skit som har hänt under året och om lättnaden över att det snart är slut.

Jag stannade upp, tänkte om och raderade allt. Varför? För att det inte är hela sanningen. Jag skulle istället säga att 2016 är året då jag lärde mig enormt mycket på grund av all skit som hände. Skiten jag pratar om är min pappas sjukdom som drabbade oss. Ja, oss.

Min pappa har aldrig varit en lagom människa. Allting är svart eller vitt, han vet inte ens om att grått existerar. Eller, jo, nu vet han, för nu har vi levt i en gråzon sen i april då människan fick en hat trick i stroke. Hjärnan fick helt enkelt nog, av honom, oss, livet, och la av. Kortslutningen i pappas hjärna orsakade ett kaos i våra liv. Livet som vi kände tog slut, pappa blev en annan människa och vi med honom. Rollerna kastades om helt på bara några sekunder. Varsågod, här är ditt liv nu. Lev.

Så, en sjukdom som drabbar en i familjen, drabbar alla andra också. Det spelar liksom ingen roll att bara en är sjuk.

Vi hade i alla fall tur, pappa hade inte glömt oss. Eller, jag vet inte om jag skulle säga att han hade tur, vi har inte alltid varit lätta att handskas med. Men inte ens när hans hjärna var på viloläge kunde han glömma oss (stackarn). Han hade visserligen glömt detaljerna men vem bryr sig, han levde ju.

Vid ett tillfälle blev jag igenkänd av en sköterska, och vi stod inne på rummet och pratade länge. Eftersom svenskan hade raderats från pappas minne, låg han där som ett frågetecken i sjukhussängen och när sköterskan hade lämnat rummet frågade han vad vi pratade om. Mitt svar målade hans ansikte i förvirring och han frågade: Skriver du? I en tidning?

Jag tänkte, ok, jag kanske är dålig, men inte så dålig väl?! Sen gick jag till hissen och åkte upp och ner tills chocken släppte och jag hade gråtit en stund av både chock och sorg över det hela.

Här är ditt liv, lev.

Pappas hjärna började kopplas in lagom till augusti. Vi började ta längre promenader, kaffe på stan. Men säg den lyckan som varar.

Hjärtat och hjärnan vill oftast olika saker och det är det som sätter i alla fall mig i klistret ibland. Pappas hjärta tyckte att det inte ville vara sämre än hjärnan och under en av våra promenader fick han en hjärtinfarkt. Ett inopererat stent senare var vi tillbaka till ruta ett igen. Men, han levde.

Nu var vi ett bra team, lät oss inte slås ner, vi körde på. Det gör vi fortfarande. Det är vårt liv nu. Vi lever.

Tack pappa för att vi genom dig har fått veta att vår mamma är en kvinna av stål. Tack för att vi lärde oss vilka våra riktiga vänner är och att familj inte nödvändigtvis innebär blodsband och tvärtom. Men nu vet vi, så gör inte om det, tack! God jul och Gott nytt år alla! 2017, please be lagom.

Till sist

Julen närmar sig

Julen närmar sig, ni vet vad som gäller:

- Ge. Inte saker och inte till de som redan har allt.

- När ni säger att ni bryr er, visa det, annars räknas det inte.

En sak till som ingen kan förklara för mig varför det sker, hjälp mig. Nämligen, det att barn ska ta med sig en frukt till skolan varje dag. Ursäkta mig, men vad är det för en dum grej? Det finns barn som inte har, det måste väl skolan veta om? Varför synliggöra fattigdom på detta sätt? Jag förstår inte. Sätt inte press på barnen som redan har det tufft och vars föräldrar "glömmer att lägga in frukten i väskan varje dag".

Visa mer...