Vildana Aganovic: "I dag förstår jag precis"

Borås Artikeln publicerades
Foto:

BT:s krönikör om sina tankar efter lastbilsattacken i Stockholm igår.

Igår gick jag min vanliga fredagsrunda, en ritual jag har. Den ser ut så här: kaffe på Viskan, blomaffär, mataffär, hem. Oavsett vad klockan är när jag kommer hem, är det då min fredag börjar. Varje fredag är likadan för mig och jag ändrar helst ingenting. Att välja blommor länge, utan stress, att sen komma hem och pyssla och njuta av ett glas vin. Så klyschigt. Så tryggt.

Jag hade precis hunnit stoppa blommorna i vasen när den första nyheten kom. En lastbil har mejat ner folk på Drottninggatan. Marken öppnade sig under mig. Jag, som alla andra, förstod. Ilska och sorg. En natt med tv:n på.

Jag som sover dåligt, sover tydligen bäst när jag vill förneka den övriga världens existens. Jag somnade som ett barn. Jag låtsades att jag grät pga nackspärr när jag vaknade på lördagen helt mörbultad. Känslan av blåmärken över hela koppen, som att jag slagits med lejon hela natten. Då, när jag trodde att jag sov, låg jag med hela kroppen låst i en kramp.

Stockholm. Mitt första hem i Sverige. Rosenlundsgatan, min första gata på svensk mark. Daim, min första glass i Sverige. Vattenfestival, min första festival. Allt det i Stockholm.

Då förstod jag inte att jag en dag skulle bli hopplöst kär i denna stad. Jag var mest arg över att ha fått lämna mitt hem, att ingen annan stad i världen, inte ens vackra, underbara Stockholm, kunde mäta sig med min lilla stad.

Sedan dess har jag både flyttat från och till Stockholm. Och från igen.

Jag var 19 när jag flyttade dit för att läsa journalistik. Det var första gången jag bodde ensam. Jag bodde långt från stan och vantrivdes enormt. Jag kände mig ensammast i hela världen i mitt lilla studentrum. Den enda gången jag var lycklig var när jag tog mig in till stan, strosade planlöst på Stockholms gator, läste böcker i parker och caféer, låtsades vara turist. Det var då jag blev kär i denna stad och kärleken håller i sig än idag.

Idag gick jag ut. I min andra stad, min andra stora kärlek, Borås. Satte mig på mitt vanliga ställe med ett kaffe och funderade på livet som pågick omkring mig. Allt var sig likt här och jag kände enorm glädje över det. Jag hörde skratt, bäbisgråt, en mammas utskällning av sitt barn... jag tänkte, hon har någon att skälla ut, vilken glädje.

En sak gör mig orolig dock. Jag är mer oroad över hur många förvånas över andras godhet i allt det svåra, än över all ondska i världen. Jag frågar mig vad det är som har gjort människor så misstänksamma? Varför har de låtit rädslan styra deras liv? Jag tänker på mina vänner som har levt i krig. Deras ord ringer ständigt i mina öron: lev.

Mina vänner berättade för mig hur de levde mellan granatbeskjutningarna. Och under. Hur de satt ute och drack, ordnade spelningar och idrottsturneringar. Gick till stranden... De lät sig inte påverkas av kriget mer än nödvändigt. De lät inte rädslan styra deras liv. De lät inte de som ville ta deras frihet lyckas med det! Att fortsätta leva trots allt var deras sätt att handskas med ondskan. Idag vet jag vad de menar. I dag förstår jag precis.

Lev!