Annons

Urpremiär med skratt, kärlek och hotfullt klimat

Birgitta Egerbladhs dansteater är ett unikum i teatervärlden. Hennes teatrala kompott tilltalar alltid genom sin blandning av humor, fantasi och originalitet. Bo W Jonsson åser förnöjt en innehållsrik föreställning.
Teater • Publicerad 10 mars 2019 • Uppdaterad 12 mars 2019
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Foto: Amelia Bordahl

En tall hänger över scenen som på ett slags lit de parade, uppsliten ur sin naturliga miljö med krona, stam och rot. Den dominerande detaljen i scenografin sänder självfallet ett meddelande till publiken, att ett viktigt tema i föreställningen kommer att variera hotet från ett skenande klimat. Katrin Brännströms scenografi strävar i övrigt och av praktiska skäl efter utrymme i scenrummet och inskränker sig, bortsett från ett antal stolar, till en skjutbar fond där bland annat projektioner ger förmerande illustrationer till händelseförloppet.

Birgitta Egerbladhs dansteater - eller rörelseteater - är en unik företeelse i teatervärlden med sitt fruktbara gränsöverskridande mellan skådespelare och dansare. Originalitet och humor präglar hennes verk som ofta skapas gemensamt och improvisatoriskt med ensemblen. Metoden fungerar sannolikt som en trygghetsskapande faktor när skådespelare och dansare riskfyllt även skall ge sig in i varandras genre. Och resultatet blir under alla förhållanden gott.

Annons

Röst, kropp och givetvis musik – tre medier som i förening ger besked om en prisvärd uttrycksfullhet. Så sker med enkla medel i den tempofyllda inledande scenen till tonerna av en svängig jazzensemble. Sex skådespelare / dansare strömmar in till varsin stol, slår sig ner för att strax bryta upp och söka sig till nya platser. Det hela upprepas, kanske för att antyda tillvarons vilsenhet och identitetsförlust. Sistnämnda tycks mig, i ett senare dansnummer, också gälla frågan om könsidentitet. Överhuvudtaget förefaller identitetens osäkerhet skymta som tema här och var i föreställningen.

”Fortsättningen av akten präglas av en tyngre stämning, ett stråk av pessimism drar genom innehållet.”

Kan möjligen kärleken vara botemedlet mot vilsenheten? Hur som helst gestaltas just kärleken och dess skiftningar under skådespelets gång. Den beskrivs stundom med dråplig humor, eller genom att de agerande rusar fram och glädjestrålande och med stark röst upprepar hur underbart det är.

Men i andra aktens början har det glädjestrålande försvunnit. De båda – och enda – dansarna Nassim Meki och Jim De Block dansar ett pas de deux i modern skepnad, där kärleken skildras med vemod och sorg, sorg över dess obeständighet. Också fortsättningen av akten präglas av en tyngre stämning, ett stråk av pessimism drar genom innehållet.

En hel del av Shakespeares dramatik har kommit till användning i skådespelet, där märkligt nog vissa texter har karaktären av klimatapokalyps och därför finner sig väl till rätta i det dramatiska sammanhanget. Här måste emellertid påpekas att ibland når inte texten ut till publiken. Det är synd för helheten tar ju skada av sådant. En annan invändning är att innehållet drabbas här och var av en viss spretighet, något som kanske inte går att undvika. För Egerbladhs dansdrama vill väl i första hand förmedla hur människan förhåller sig till naturen och till sig själv och till andra människor.

Budskapet går dock fram med god hjälp av dansare och skådespelare. Både Lennart Eriksson och Annika Nordin har därvidlag en påfallande scenisk närvaro. Detsamma får gälla om Elin Bornell och Mikael Dahl, vilka dessutom kan använda kroppen som uttrycksfullt medium.

Allt som allt är det en innehållsrik föreställning som blandar fantasi med mycken humor, poesi och en hel del sorg också. Birgitta Egerbladh och ensemblen i övrigt har skapat ett stycke dansteater som både roar och berör.

Bo W JonssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons