Socialstyrelsen: "Antingen gör vi ingenting – eller så hjälper vi jihadisterna"

Borås Artikeln publicerades

Över 100 jihadister som har stridit i Syrien eller Irak har återvänt till Sverige. Men hur samhället ska få dem att överge sin våldsbejakande ideologi är det ingen som vet.

Frågan är om det ens går.

Hur till synes "vanliga" människor plötsligt kan radikaliseras så snabbt och så till den grad att de utför avskyvärda terrorhandlingar uppehåller politiker, tjänstemän, forskare och en alltmer oroad allmänhet.

Ett minst lika viktigt problem är hur man får dem att gå åt andra hållet – hur man avradikaliserar dem på bästa sätt.

Det korta svaret är att ingen vet.

Enligt Säkerhetspolisens senaste uppskattning (2016) har drygt 300 svenska medborgare rest till Syrien och Irak där de har anslutit sig till olika terrorgrupper, som Islamiska staten. Så sent som i onsdags rapporterade TT om en minderårig flicka från Umeå som befaras ha anslutit sig till IS.

Av dessa 300 potentiella terrorister har ett 40-tal stupat, medan cirka 135 har återvänt till Sverige.

Men vad bör samhället göra för att skydda sig från nya terrordåd av dessa människor?

På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen tagit fram ett stöd till socialtjänstens arbete mot våldsbejakande extremism. Men efter att ha granskat den vetenskapliga litteraturen och gjort diverse studiebesök drog myndigheten slutsatsen att det i nuläget inte finns någon utvärderad metod eller teori om vad som bör göras. Med andra ord: Ingen vet.

– Det vore bra om det fanns en metod vi skulle kunna rekommendera, men det gör det inte, säger Olga Gislén, utredare på Socialstyrelsen.

Alla är dock inte så svårt radikaliserade, påpekar hon.

– I dessa fall kan socialtjänsten arbeta som man gör med andra personer som behöver stöd för att exempelvis lämna en destruktiv miljö eller livsstil och stötta individens återanpassning i samhället, säger Olga Gislén.

TT: Att dessa individer stöttas har fått kritik, eller?

– De som har begått brott ska självfallet lagföras. Men alla de andra? Samhället kan välja att inte göra någonting eller försöka hjälpa dem, säger Olga Gislén.

Bristen på kunskap irriterar även Daniel Koehler, chef för German institute on radicalization and de-radicalization stuides (Girds).

I tidskrifterna Nature Human Behavior och Science gick han nyligen till hårt angrepp mot det faktum att vi vet så lite om de program som påstår sig främja avradikalisering. Detta trots att avradikalisering anses som något av en hörnsten i kontraterrorismen.

– Vi vet väldigt lite om hur effektiva de här metoderna är, säger Daniel Koehler till Science.

På frågan om det till och med kan vara farligt att använda oprövade tekniker säger han:

– Att använda fel metod kan göra stor skada. Det kan innebära att man inte upptäcker en högriskindivid eller till och med skyddar honom från myndigheterna.

Dessutom kan det blotta faktum att personen ifråga deltar i ett program få samhället i övrigt att sänka garden i tron om att "faran är över".

– I slutändan handlar det om att upptäcka och kartlägga hur en persons kopplingar till en terroristgrupp och ideologi ser ut och sedan skräddarsy en exit-strategi för denna person, säger Daniel Koehler.

Fakta

Våldsbejakande extremism

Våldsbejakande extremism är ett samlingsbegrepp för rörelser, ideologier eller miljöer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning och som främjar våld för att uppnå ett ideologiskt mål.

Att förebygga förekomsten av våldsbejakande extremism är av avgörande betydelse för att förhindra att odemokratiska krafter får fäste i samhället. För att göra detta krävs ett väl fungerande och långsiktigt samarbete mellan de aktörer som på olika sätt berörs av frågan.

Det handlar om både offentliga verksamheter så som kommun, skola, fritidsverksamhet, socialtjänst, polis och säkerhetspolis samt civilsamhällesaktörer så som idrottsföreningar, ungdomsorganisationer och religiösa samfund.

Källa: Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

Visa mer...